en bok om kärlek som tillslut blev klar

Och plötsligt har det kommit till det tillfället då vi på något sätt måste avsluta det här, knyta ihop vår lilla kärlekssäck och inse att nu är det verkligen över. Det låter dramatiskt, men både jag och Matilda måste nog medge att det känns lite tomt att det här ska vara det allra sista som skrivs i den här boken. Att resan faktiskt slutar här. För en resa har det verkligen varit, en kul och energikrävande sådan. Men trots att vi ibland suttit bredvid varandra i biblioteket, framför varsin dator och fullkomligt spytt galla över att behöva skriva ännu en text om kärlek, trots att vi suttit på mitt vardagsrumsgolv på eftermiddagarna och klippt ut lappar till vansinne, tills knogarna brann av smärta, och trots att vi många gånger behövt peppa varandra för att orka göra någonting alls vissa dagar, så har vi verkligen haft otroligt kul tillsammans under tiden.

Vi har skrattat så mycket under den här perioden. I bilen på väg till Svensbyskolan när Matildas enda uppgift var att hålla koll på vart vi skulle via GPS:en och att vi på något underligt sätt ändå hamnade totalfel, i något av våra rum när vi försökte sammanfatta någonting och allting bara känns sådär brutalt roligt och fnissigt, eller på Facebookchatten när den ena av oss, mestadels jag, behövde hjälp med att komma på en titel till någon av mina noveller och förslagen alltid spårade iväg fullkomligt.

Vi vill också tacka alla inblandade personer som gjort det möjligt för oss att konstruera denna bok. Strömbackaskolans elever som bidragit med lappar i vår frågelåda "Vad är kärlek?", Savo Sysselsättning där vårt allra första, pirriga studiebesök gjordes och där vi märkte hur harmoniskt och fint det kan kännas att sitta i fåtöljer  med tända ljus och prata om kärlek med personer vi inte kände. Vi blev verkligen mottagna med öppna armar och underbart trevliga och pratglada människor. Vi vill också tacka Svensbyskolan, klass 2, där vi gjorde vårt andra studiebesök, som resulterade i ännu fler kloka och vackra ord om kärlek, tips på vad man gör när man är tillsammans och en hel del fniss.

Sedan vill vi, utan att överromantisera vår syn på det färdiga resultatet berätta hur stolta vi är över den här boken, hur glada vi är att det faktiskt är den som blev vårt projektarbetes slutprodukt.Vi hoppas att det funnits något som ni på något sätt berörts av, att ni kunnat le vid något avsnitt av boken, att ni känt igen er vid något av alla citat vi har med, eller att läsningen på något vis varit givande.

För då har vi lyckats med vårt uppdrag.

novell 11: från och med nu

Det kändes inte som att det någonsin skulle komma en dag då någon skulle förstå att bänkarna som stod utplacerade i staden faktiskt behövde målas om. Ingen skulle heller hitta ett tillfälle för att sätta ut busstider i busskurerna längst vägarna, trots att det fanns anslagtavlor som spikats upp i just det syftet.

Löven hade just idag bestämt sig för att falla till marken, men i övrigt såg stod träden kvar i samma position som igår. Och i förrgår. Och förra veckan. Och för två veckor sen. Säkert för tre veckor sedan också, antog jag. Men då hade jag inte reflekterat över det.

När jag hörde skratt störde det mig; de verkade klinga så mycket högre än tidigare. De gav mig en känsla jag inte kunde bli kvitt, de hånade och påminde mig om min egen ensamhet. De förlöjligade sorgen som hade flyttat in i mitt hjärta. På varje perrong jag stod verkade varenda människa jag såg vara förälskad, varenda människa verkade kasta sig ur tågvagnarna för att sedan begravas i en annan förälskad människas armar. Och när vänner såg varandra verkade varenda en av dem skrika till av glädje. De gick armkrok längst gatorna, handlade nya höstgarderober tillsammans och drack rykande varma koppar kaffe på vartenda fik som fanns att fylla ut, med lyckliga individer.

Den spirande glädjen hos alla jag mötte var extra påtaglig just idag. I sjukhuskafeterian satt ett gammalt par tätt intill varandra, liten och späd var den lilla damen och mannen lade generöst sin jacka över hennes axlar, för att sedan stryka henne lätt på armen. En liten kärleksgest, för dem. En käftsmäll, för mig.

Den tid som hade gått var bara två veckor, men det kändes som månader. Som år. Som att tiden stod stilla. Och lika stilla befarade jag att tiden skulle stå ett tag framöver. Jag huvudräknade snabbt för mig själv; om sju månader skulle våren ta sin början. Då skulle värmen återkomma och allting skulle kännas lättare i bröstet. Någon gång måste det ju kännas lättare. Jag måste klara den här hösten och jag måste klara den här vintern, tänkte jag. Tar jag mig igenom dessa sju månader så får våren bli min räddning. Bara tiden började gå lite fortare.

Samtidigt som jag verkade lägga märke till varenda lycklig människa i hela staden, såg den gråare ut än någonsin. En cementmassa verkade inte bara ha dränkt mig, utan också den, bara för att sedan krackelera. Ömsom såg jag de lyckliga människorna, ömsom påmindes jag om stadens dysterhet. Och jag visste inte vilket synsätt jag föredrog.

Vid mina fötter hade höstens sista småfåglar samlats, de såg på mig med sina små ögon, la huvudena på sned, i hopp om att jag skulle kasta ner brödsmulor åt dem. Jag bara skakade på huvudet åt dem. Här fanns ingenting att hämta. Jag hade ingenting mer att ge och ingenting mer att ta. Till min irritation gav det sig inte av, så jag stampade ner kängan hårt mot asfalten och förskräckt flög de sin väg.

Det var nästan tomt runt omkring mig den där onsdagsmorgonen. Det hade egentligen kunnat vara vilken onsdag som helst. Det hade kunnat vara julafton eller dagen då botemedlet mot världens alla sjukdomar plötsligt hittades, men det var två veckor ifrån dagen då min älskade tittade upp från morgontidningen vid köksbordet, såg mig rakt i ögonen och sa:

Jag vill att vi skiljer oss, du och jag.”

novell 9: utdrag från en dagbok

3 mars 2012: Det är den här dagen vi både träffas och pratar med varandra för allra första gången. På en fest där jag sitter i en killkompis knä. Det visar sig att du känner min storebror. Jag springer mest omkring den kvällen, varvar mitt humör mellan arg och glad, åker hem tidigt och tänker inte mer på dig den kvällen.

10 mars 2012: Vi hamnar återigen på samma fest. Det är en vecka senare. Du sitter bredvid mig i soffan. Jag har lockat håret och du säger att jag passar bra i det. Det skulle bli början på att vi regelbundet skulle stöta ihop med varandra och att jag redan nästa gång vi gjorde det skulle bli alldeles varm inombords. Men det vet jag inte då, för jag har fortfarande inte sett dig ordentligt, inte än. Innan jag går hem frågar du efter mitt nummer, och jag ger dig det. Jag väntar uppe en timme extra, ifall du skulle skriva. Du låter bli att höra av dig.

26 mars 2012: Det är snöstorm och jag springer längst stadens gator. Jag ska möta upp en vän och är redan tio minuter sen och det är ungefär den femte gången jag håller på att ramla i snöslasket som lagt sig som ett täcke längst gågatan, som jag halvt kolliderar med dig. Du har en mörkblå jacka på dig och det är när jag möter ditt ansikte, den gången, mitt bland all äcklig snö och snoret rinnande från min näsa som det slår mig att du nog är den snyggaste människan i världen. Vi hälsar som hastigast på varandra innan vi fortsätter åt varsitt håll. Det är inte så mycket mer än så. Två minuter senare sitter jag och dricker te, med en märklig känsla i kroppen. Det är ungefär här jag kan på riktigt säga att det var någonting som hände, här kan jag enkelt sätta ut en milstolpe för hur mina känslor tar fart.

31 mars 2012: Ett textmeddelande står som oläst adresserat med ditt namn på min mobildisplay. Det tar flera minuter innan jag får mina fingrar i kontroll till att öppna det. ”Ses vi ikväll?” Står det. Trettiofem minuter senare sitter vi återigen på samma fest, på en madrass utlagd på ett vardagsrumsgolv. Din axel snuddar vid min flera gånger och vi har sådana där samtal som egentligen inte existerar mellan två människor som inte träffat varandra mer än fyra gånger. När vi bestämmer oss för att gå hem, kysser du mig i hallen, innan jag knyter på mig skorna och vandrar hemåt med ett skenande hjärta och en miljon känslor som svallar i bröstet.

8 april 2012: Vi håller kontakten hela den veckan, och veckan efter den och veckan därefter. Hela marsmånad skickas sms fram och tillbaka mellan våra telefoner, du berättar saker och jag spenderar varje kväll åt att le löjligt för mig själv. Några gånger träffas vi, två, tre gånger, vi fikar, sitter på ditt rum där du spelar musik jag aldrig tidigare hört och jag tänker på hur mycket jag trivs med att sitta där med dig. Att sitta i ditt rum och inte göra något särskilt.

30 april 2012: Det är valborgsmässoafton. Jag sitter i ett alldeles för litet kök med mina allra närmaste vänner och det är en ljummen måndagskväll. Någon har öppnat upp fönstret och säkert fem stycken står böjda ut genom det, med varsin cigarett i handen. Alla är glada, det skålas och det sjungs. ”Jag saknar dig” smsar jag några timmar senare. Du svarar inte.

31 maj 2012: Maj passerar. Människor börjar inhandla pastellfärgade kläder och jag kommer på mig själv med att sakna någonting jag inte kan identifiera. Ibland smsar vi, det blir inte något speciellt som skrivs och oftast slutar du svara mitt i en konversation. Jag hänger mer på fik med klassen än på skolan om dagarna, för betygen är redan satta. Mina klasskompisar planerar avslutningsfester, pratar om sommarvikariat och om resor som mest troligt blir av i augusti. Jag är inte riktigt där. Inte riktigt närvarande.

8 juni 2012: Det duggregnar och skolans studenter springer ut genom skolans portar, medan jag står och huttrar under ett paraply. Jag och mina vänner tittar på och längtar tills det är vår tur. Jag ser dig och jag märker hur lycklig jag blir bara av att se dig på håll, men du söker efter någon annan. Och hon kommer ut ur vimlet av vita klänningar och svarta kostymer och slänger sig i din famn och kysser dig, och hon är mycket vackrare än jag. Det suger till i magen. På kvällen struntar jag i att gå på den där avslutningsfesten mina klasskompisar planerat i veckor. De förebrår mig, men orkar jag inte förklara varför.

20 juni 2012: Idag orkar jag mig upp ur soffan, jag orkar duscha och jag  orkar borsta igenom mitt hår. Jag orkar gå ned till dammen för att titta på änderna och slänga några brödbitar åt dem. Jag tycker att solen värmer skönt och att doften av nyklippt gräs luktar gott. Och idag bestämmer jag mig för att idag - idag ska jag gå vidare.

novell 8: hobby-meteorologen

Plötsligt låg hans hand bara där. På avståndet av de ungefärliga femtio centimetrarna emellan oss låg nu handen, i en onaturlig vinkel, pressad mot bänkens plankor. Den kunde väl inte bara ligga där? Han ville väl att jag skulle ta den i min? Jag tillät mig att granska den i några få sekunder medan han verkade ha fastnat med blicken på något långt borta. Handens ådror stod ut och fingrarna var långa och knotiga. När han ryckte till och vände huvudet mot mig, vände jag blicken från hans hand. Han skulle säkert flytta på den om han märkte att jag stirrade på den. Säkert smyga tillbaka den i sitt eget knä. Säkert skulle han tro att jag inte ville ta den. Så himla fel.


Det är iallafall bra väder idag” sa han, för att sedan kisa upp mot himlen som om han faktiskt tyckte att det var för ljust, precis som om det inte alls vore en rätt molnig och dessutom ganska kall morgon. Varför pratade han om vädret? Kanske var det så att han nervös? Var han nervös över att sitta bredvid mig?
 Nej, så kunde det väl inte vara. Var han kanske genuint intresserad av vädret? Ja, så måste det vara. En hobby-meteorolog.

Mm” sa jag med alldeles för tunn och alldeles för mesig röst. Jag skrapade mig med varken entusiasm eller anledning på knäet och tittade ner. Det var så typiskt att jag inte ens kunde prata om vädret, bara för att jag satt här med honom. Han vars både fullständiga namn och telefonnummer jag kunde utantill, trots att jag aldrig sagt mer än hans förnamn högt, och trots att jag aldrig ringt honom.

Nu, nu måste du säga något” sa min hjärna. ”Tyst med dig” tänkte jag irriterat tillbaka, även fast jag visste att den hade rätt. Jag hade lyckats hamna på samma bänk som honom, han vars namn för tre år sen var det fulaste jag visste, men nu var det finaste. Vi hade bestämt oss för att promenera hem tillsammans efter vår klass avslutningsfest, för vi var överens om att det är ju så himla tråkigt att gå ensam, och man vet ju aldrig om man ses igen, och visst är det tråkigt att vi inte kommit varandra så nära? Jag hade, stärkt av en vinflaska beundrat mitt eget modmen när vi stannat till för en vilopaus nere vid hamnen hade mitt självförtroende runnit ur mig. Och pratlusten ur honom. Han verkade koncentrera sig på den blågula insidan av sin studentmössa som pryddes av vår klass namnteckningar och små hälsningar. Var det någon namnteckning han letade efter? Var det någon hälsning som betydde lite mer än de andra, trots att de alla var skrivna med samma bläck?

Hans nacke såg så brunbränd och inbjudande ut att röra, men jag tyckte inte längre att hans hand alls låg så nära. Han ville nog inte alls att jag skulle ta den. Vilket önsketänkande det hade varit. När hade jag blivit så självupptagen att jag trodde att en arm vilande mot en bänk betydde att någon ville hålla min hand?

Fast egentligen” sa jag för att påkalla hans uppmärksamhet. Han släppte blicken från studentmössan i sitt knä och tittade istället på mig, uppmärksamt antog jag – ögonbrynen var uppe i pannan.

Ja?”
”Fast egentligen 
är det ju inte alls bra väder idag.” Han stirrade på mig förvånat i några sekunder, tillräckligt länge för att jag skulle hinna ångra mig, tillräckligt länge för att kroppen skulle hinna knyta en knut i mitt bröst. Så drogs hans mungipor uppåt och tänderna blottades. Han skrattade till. ”Nej, egentligen inte. Det är ju bara sådant där man säger när man är nervös.”

Och så tog jag, kanske stärkt av hans nervositet, mod till mig. Jag la min hand på hans som förvånat, kanske nervöst famlade efter mina fingrar att fläta med hans. ”Var inte så nervös då, hobbymeteorologen” for det ur mig innan min feghet hann sätta stopp för munnen, och innan den han sätta stopp för min överkropp lutade den sig mot hans. Precis så nära att små pustar av luft sköts mot min överläpp av hans viskning;

Men jag har ju velat det här så länge, Liam”

"hur visar man att man är kär i någon?"

"Man kan ringa och fråga hur det är.
Men det vågar man nog typ bara en gång om året"
 
"Man kan vara extra snäll, trösta om den har ont
och leka mycket med den"
 
"Jag bara sa det till honom, jag brydde mig inte"
 
"Man kan skicka kärleksbrev.
Jag har fått ett en gång där det stod:
'du vet väl att jag är kär i dig"
 
"Man säger: 'du är snäll du'
eller 'dig vill jag ha"
 
"Man törs nog inte visa det, men då
kan man vara extra snäll och duktig istället"
 
"Man visar respekt"
 
"Man behöver inte visa det"
 
"Man kan göra ett hjärta där det står:
'Jag är kär i dig, från en hemlig beundrare'
men om man vågar kan man bara gå fram och säga det"
 
"Man kan säga det rakt ut"
 
"Man ska hålla det hemligt för andra
och bara visa det för varandra"
 
"Man kramar på den personen"
 
"Flirta. Kanske blinka med ögonen"
 
"Man kan säga att man ska träffas
för att gå och fika eller äta middag"
 
"Öppna dörren åt den personen"
 
"Ge komplinger som typ 'fina kläder'"
 
"Det är lite väl pirrigt att säga så man kan skriva
ett brev och säga att man är kär i den personen"

 
 
 
 
 

novell 7: de rosa-orangea sommarmorgnarna

Kanske är det något magiskt över de där rosa-orangea sommarmorgnarna ändå, tänkte Arvid när han drog upp rullgardinen till det enda fönstret som fanns i den lilla skokartongslägenheten. Han stod kvar ett tag, för att sedan komma på sig själv med att titta hur morgonljuset reflekterades på hennes rygg, som låg blottad bland täcken och lakan. Sedan kom han på sig själv och drog ner gardinen igen, för han ville inte låta ljuset väcka henne än. Han ville bara att hon skulle ligga kvar ett tag till.

Han mådde nästan oförtjänt bra idag. Igår – eller snarare för bara några timmar sedan – hade han varit ute och druckit några öl med sina vänner, så därför hade han knappast förväntat sig att göra annat än att ligga med huvudet i toalettstolen idag. Men han hade gårdagen i färskt minne; hon höll hans hand hårt när hon balanserade på trottoarer och räcken som var låga men alldeles nog höga för att hon skulle slå sig om hon ramlade och han hade tittat upp på henne och tänkt att nu skulle man frysa tiden; att i den norrbottniskt ljusa natten gå hem hand i hand med en sådan som henne. Han hade varit tvungen att dra av henne från trottoaren för att få hennes uppmärksamhet, bara för att dra hennes kropp intill sig, bara för att känna hennes doft.

Och det var inte bara hans berusade sinne som talade igår, när han så gärna velat frysa tiden med hans hand i hennes; idag stod Arvid och kastade hastiga blickar på henne, när hon rörde sig i sömnen. Hon kunde väl inte vakna än, hoppades han medan han stekte bacon så det osade i hela köket. Det fanns ingen köksfläkt och det förbannade han då han såg hur hon började vrida på sig på. Hennes hår hade kudden ställt åt alla håll, och ur ryggen sköt hennes skulderblad ut. Han ville så gärna gå fram till sängen och känna håret mot sina fingrar och kanske stryka henne i dalen mellan skulderbladen. Men då skulle hon vakna, så istället fick han drömma på lite håll, medan äggen och baconen krävde hans uppmärksamhet.

När de hade kommit in genom dörren hade hon slängt sina armar om hans axlar. Han hade då lyft henne i omfamningen för att sedan lite sluddrande säga; ”Du är så fin, Estrid” och hon hade skrattat och pussat honom på munnen. Han i sin tur, hade inte tyckt att hans komplimang blivit tagen på allvar, men i efterhand förstod han det mer än väl; när hans berusning hade förslappat hans underkäke hade hans kommentar naturligtvis inte låtit som mer än ett fylledravel. Men så mycket som han tyckte det då, tyckte han det nu.

Så var äggen och baconet klart; han lade upp det hela på en tallrik för att rosta ett par brödskivor och hälla upp kaffet i koppar. Och när han närmade sig henne var han tvungen att stanna för att betrakta henne en sekund till; ögonfransarna var fuktiga och därmed svarta, munnen öppen till det mest oskyldiga lilla O han någonsin sett och den högra kinden var hårt tryckt mot kudden. Han strök försiktigt bort en hårslinga från hennes panna och hon slog förvånat upp två blå ögon.

”God morgon, älskling” sa Arvid och ställde ner brickan på nattduksbordet medan Estrid sömndrucket satte sig upp i sängen, leende och morgonförvirrad, och med den korta pojkfrisyren fortfarande spretande åt alla håll. Och när hon därefter gäspade och log på samma gång undrade Arvid hur man vissa dagar kunde vara så obotligt kär och precis som nyförälskad, i en person man varit tillsammans med de senaste sjutton åren.

novell 6: bara en kyss

Hon vaknade upp och tittade upp mot fönstret. Hundra tusen små dammkorn virvlade omkring i solljuset som smög in genom persiennerna, men aldrig tidigare hade hon tänkt på hur vackert det var när de dansade omkring i luften på ett nästintill sagolikt sätt.

Irma lade armarna i kors över bröstet för att behålla den lilla värmen hon hade kvar i kroppen, där hon stod på balkongen på den femte våningen. Det hade precis blivit vår och hon hade följt med på en fest hon inte velat fara till från början eftersom hon inte haft någon vettig ursäkt och ”Nej, jag tror jag bara tänkte se lite serier ikväll, ensam” inte dög. Hon väntade på att hennes vänner skulle tröttna så de kunde börja bege sig hemåt, och det gjorde hon hellre ute än inne i lägenheten. Där skulle bara alltför berusade främlingar be henne att stanna kvar, bara för att de själva aldrig, aldrig, aldrig ville att festen skulle ta slut.

Så stod han plötsligt där och kupade sin vänstra hand för att tända sin cigarett med den högra. ”Du ska väl inte hem?” frågade han, med en sarkastisk underton innan han sög in röken och kunde vända blicken mot henne. Han var för henne helt okänd, men det var något med hans sätt som fick henne att inte avfärda honom för en berusad idiot. Han bad henne inte stanna trots att de inte kände varandra, och tonen i frågan skvallrade om att han själv inte ville vara där. Han gungade lite på sina fötter och tittade framåt med en kisande blick, uppenbart salongsberusad. ”Nä, hur skulle jag kunna motstå det här?” svarade hon och kastade en blick in mot vardagsrummet där en kille börjat sjunga på ”Whiskey in the jar” med en sorgsen efterfestsstämma. Han log med ett snett leende och det uppstod ett litet, litet pirr i hennes mage.

”Det ser ut som att du är så himla medtvingad hit” sa han. ”Med plågat ansiktsuttryck och allt. Du bara står här alldeles ensam på balkongen, spejandes efter möjliga flyktvägar härifrån”. Hon skrattade till för att det var sant, men sorgligt. ”Vad pratar du om? Jag har jättekul. Står ju bara på balkongen för att ta en paus från allt det roliga” sa hon. ”Så du inte skrattar ihjäl dig?” fyllde han i och gick ett steg närmre. Han granskade henne uppifrån och ned, medan hon försökte se oberörd ut. Kanske putade hennes överläpp ut lite mer än vanligt, också. ”Det ser ut som att du fryser” sa han och trots att det hade varit otroligt sliskigt och motbjudande, önskade hon nästan att han hade erbjudit sig att värma henne. Att han skulle ha lånat henne sin huvtröja som hon sedan skulle glömt att lämna tillbaka, eller kanske att han skulle krama om henne. Hon hejdade sig och undrade vad hon egentligen höll på med. Detta var alltså en fullkomligt främmande person hon dagdrömde skulle omfamna henne. Istället stod han passivt och tittade på henne med en rynkad panna.

Och på golvet låg gårkvällens kläder utspridda i små högar, upplysta av det genomträngande solljuset. Natten som varit passerade snabbt igenom hennes huvud och det var omöjligt att hindra leendet som uppenbarade sig. För många andra var det som hänt inget speciellt, och på utsidan syntes det nog inte på henne - men på hennes läppar fanns osynliga spår av hennes allra första kyss.

"vad är kärlek?"

Här är några av svaren vi fick i vår frågelåda och som är med i kärleksboken, som blev vår slutprodukt i projektarbetet. Vi har intervjuat vuxna, ungdomar, människor med en utvecklingsstörning och barn.  
"När man vill krama en person och att man vill hjälpa och 
trösta den personen om den gjort sig illa"
 
 ♥
"Mina rävungar"
 
 
"Jag skulle vilja vända på frågan. Vad är INTE kärlek?
Den omringar mig i min vardag, från små till stora
saker hela tiden"
 
"Att bli nervös när han ringer, då slår hjärtat som en studsboll"
 
 
"En känsla som bara kommer. Helt hipsan-vipsan"
 
 
"När man inte kan sluta tänka på någon"
 
"När man kan dela på en Ben and Jerrys utan att bli
besviken över att glassen tog slut fort"
 
 
"När ens dag blir upplyst av att man får se
sin kärlek för kanske bara tre sekunder på en dag"
 
"Det är en känsla som alltid finns där när man är
hungrig, ledsen, glad, vad som helst. Det är 
äkta kärlek"
 
"Att våga lita på varandra"
 
"Amerikanare"
 
 
"Smärta"
"När man inte vågar titta på den personen"
 
 
"Ett ord"
 
"Min tjej, men hon bor i centrum och jag
bor i Öjebyn"
 
"Något ömsesidigt"
 
 
"När vänner som inte funnits i ens liv
speciellt länge ger en trygghet som 
ingen annan kan ge"
 
 
"Att en person är speciell för en"
 
"Något man inte klarar sig utan"
 
"Att se sitt lag vinna"
 
 
"Svårt. Det är vad det är"
 
"Mamma"
 
 
"Att trots att man är olika människor
kan se sig som 'vi' och inte 'jag'"
 
 
"Att få lägga sig i en varm säng"
 
 
"Ömhet och jämlikhet"
 
"När jag vaknar av att han pussar mig i 
sömnen, av ren rutin"

novell 5: kalsonger och tubsockar

Kalsonger och tubsockar var det skönaste Filip visste, men olyckligtvis var just denna informella klädsel det allra värsta Vanna visste. Och eftersom han just denna söndagsmorgon kände för denna utstyrsel, var hans steg till köket reflexmässigt så tysta han kunde förmå dem att vara. Vanna brukade sitta i kontoret och arbeta, och om hon hörde att han var uppe stack hon ut huvudet ur rummet för att sedan på ett retsamt vis rynka på näsan när hon lade märke till hans sockar, innan hon försvann igen. Det hade blivit en grej dem emellan; han försökte bära denna hiskeliga klädsel så ofta som möjligt utan att hon märkte det och när hon märkte det behandlade hon honom skämtsamt som pesten själv. Men idag stack inte hennes huvud ut ur det kontor som tidigare hade tjänat som förråd, för även idag lyste hon med sin frånvaro. Även idag var hans försök att provocera sin flickvän lönlösa. Hon var helt enkelt inte där, och därför fanns inte heller någon anledning att smyga.

Filip öppnade kylen med den entusiasm hos en person som egentligen inte är hungrig, utan bara rastlös nog att vilja göra mat ändå. Det var söndagsförmiddag och han hade just klivit upp, så han borde äta även om han inte kände för det. Han tog upp en burk pesto gjord på soltorkade tomater och skruvade på den. Egentligen visste han inte hur man använde det i matlagning; det var Vanna som brukade laga mat med ingredienser som denna. Visst blev det gott, men hur gjorde man? Han sökte med blicken över hyllorna. Vannas grejer som han inte kunde använda fyllde hyllorna; vitlöksmarinerade oliver, mögelostar och kvarg. Inte en endaste av dessa ingredienser visste han hur han skulle kombinera eller tillaga. Han hade helt enkelt inte känsla för sådant, konstaterade han och plockade istället fram en formfranska, ost, skinka och mackgrillen. Det var lika gott det egentligen, intalade han sig själv. Inte behövde han förnäma mögelostsåser och tapastillbehör. Det var bara Vanna som skulle envisas med sådant.

När han bredde mackorna kände han sig nästan lite förorättad; hon verkade ha trott att han inte skulle klara sig utan henne. Han, som ätit minst ett mål om dagen och gått till jobbet varje dag. Han, som bjudit över sina vänner och haft riktigt trevligt. Han klarade sig ju visst.

Färdigäten la han sig sedan i soffan, bara för att misären skulle slå honom i ansiktet. Chipspåsar låg på hög ovanpå Billys-påsar, vilka låg på en vecka gamla tidningar som blivit alldeles missfärgade och buckliga av drycker som välts ut ovanpå dem. Han kliade sig på magen lite lätt och suckade missnöjt. Och det här rummet som brukade vara lägenhetens stolthet. Hans kompisar hade kommit över för att spela lite FIFA i den tomma lägenheten – den första kvällen hade det varit ett gäng övertaggade 30-plussare som kom hem till Filip, redo för en helkväll med killarna, och de hade inte lämnat honom förrän vid fyratiden. Trots det hade de kvällen efter, då Filip nästan tvingat dem dit, börjat fara hem klockan tio. De hade hela tiden hävdat hur skönt det var att komma hemifrån, hur skönt det var att slippa allt tjat och hur kul det var att bara få vara med grabbarna. Och när de tredje dagen inte kom över skyllde de alla på flickvänner och familj, men att de verkligen tyckte att det hade varit kul med en tredje killkväll. Det borde de verkligen styra ihop en snart igen. Och Filip hade lämnats ensam kvar i lägenheten, lite sårad över sina vänners svek.

Så himla tråkigt hade det inte varit för dem att slippa komma över, tänkte Filip förbittrad och insvept i en filt. De hade fått lägga sig ned bakom sina flickvänner men framför Kanal 5:s söndagsunderhållning, medan han själv fortsatt i samma bana som tidigare, fast ensam. Ensam hade han i vad som kändes som en evighet fortsatt spela FIFA, ensam hade han fortsatt dricka trefemmor framför TV:n, och ensam hade han fortsatt sitta i kalsonger och strumpor till klockan fyra.

Och inte förrän nu insåg han vilken förnekelsebubbla han levt i de senaste två veckorna. Liksom alla sina vänner hade han ansett att han klarade sig lika bra utan sin andra hälft, men vad hade hans liv blivit när hon inte fanns där, tog spjärn och rätade upp honom? En sorglig och på tok för gammal ungkarlsnolla. När ingen heller bestämde vad som skulle göras; fara och simma, ta en löptur, laga piroger eller lära sig plocka svamp tillsammans, låg han handfallen i soffan.

Och inte förrän nu började han ångra sig. Han ångrade hur han och hans vänner diskuterat och kommit fram till att det nog inte är så dumt att vara ungkarl, hur de diskuterat sina flickvänners brister och hur han själv inflikat med att Vanna var en sån besserwisser. Och att hon alltid krävde att man var i tid. Och att man höll vad man lovade. Han ångrade det för att även om det var sant, så hade han aldrig någonsin stört sig särskilt mycket på det. Han skämdes vid åtanken, och han skämdes för att han hade trott att han kunde klara sig utan henne.

Plötsligt hördes en nyckel i låset och när den brunbrända Vanna stack in huvudet i vardagsrummet betraktade hon honom och rynkade på näsan åt den filtinvirade, skäggiga skapelsen iklädd kalsonger och tubsockar innan hon gick fram till honom. Hon kastade en snabb blick på chipspåsarna och Billys-förpackningarna.

Har du saknat mig, älskling?” log hon snett. Och när han sedan svarade, tänkte han att inte behövde hon få veta, hur mycket hon faktiskt behövdes i hans liv och hur miserabelt det hann bli under hennes två veckors långa semester. Det hade hon aldrig slutat reta honom för.


Ja, lite kanske”.

novell 3: hur chelsea blev mitt favoritlag

”Nej, alltså. Nej.” Teatraliskt begravde han ett besviket ansikte i ena handen och slog av publikjublet med ett avrättande tryck på tv-kontrollens avstängningsknapp. Hon å andra sidan, log belåtet från andra sidan av soffan och tog tag i hans t-shirt med tårna, bara för att hans förnedring skulle bli ännu större. Det var den femte maj 2012 och Chelsea och Liverpool hade just spelat FA-cupens final, där Chelsea hade gått ur matchen som vinnare. Han tog tag i hennes fot, bara för att sen stanna upp och betrakta den med en rynkig panna. ”Varför började du egentligen heja på Chelsea?”

Chelsea hade, till skillnad från Liverpool, inte haft några bra år när hon började intressera sig för fotboll. Året var 1975 och hon var elva år. Elva år och kär för första gången i sitt liv. Kär på det där viset som man är när man är liten; när man skriver hans initialer i imman på fönstret innan man sekunden efter torkar bort det, när man fyller dagbokens sidor med hans namn, men aldrig nämner det för andra. Föremålet för hennes hemliga kärlek hette Kjell och gick i klassen under henne. Han hade i och för sig ett ålderdomligt namn, men så hade han brunt lockigt hår och bruna ögon också, så det gjorde inte så mycket. Hon hade förstås aldrig sagt ett ord till honom, men det var ju inte nödvändigt för att bli upp över öronen förälskad. Inte då iallafall.

Ibland brukade någon av de modigare tjejerna i klassen berätta om någon kille de tyckte var snygg, och varje gång beundrade hon deras mod. Hon kunde inte förstå, hur man någonsin skulle våga berätta för någon att man var kär, än mindre fråga chans, och än mindre pussa någon. Att tänka på det fick hennes kinder att börja brinna. Så kändes det i alla fall.

Hon mindes det väl; en tråkig söndag när hennes bröder låg på mage framför tv:n med stora ögon. Det var Tipsextra i tablån, och just därför stod tiden stilla. Just därför himlade hon med ögonen åt sina bröder. Killar, hade hon suckat för sig själv, när plötsligt hennes äldsta, Liverpoolälskande bror utropade; ”2-2?! Mot Chelsea?! Det är ju skandal!”. Hon hajade till. Kjell-si? Sa han Kjell...si? Kinderna hettade till och bildade stora röda fläckar i ansiktet. Hon gladdes åt att hennes bröders blickar var fästa framåt. Annars skulle de ha genomskådat henne direkt. Att hon var kär i någon som hette Kjell. Hon fasade för hur de skulle reta henne, om de skulle få reda på det.

Och på det underliga sätt man uttryckte sin kärlek på när man var liten, började hon heja på Chelsea. Inte för att det egentligen skulle föra henne närmare Kjell, men i hennes feghet tyckte hon ändå att det på något sätt var tillräckligt. På något sätt fick det räcka att engagera sig i, när hon var alldeles för blyg och alldeles för rädd för att göra något åt sin hittills obesvarade kärlek. Det fick räcka med att leva i tron om att varje poäng laget tog skulle hennes chanser till att komma honom nära öka. Och hur hon noggrant höll sitt favoritlag hemligt gav henne en kick; att för vänner och bröder låtsas vara lika ointresserad av sport som tidigare var nästan lika spännande som att flyktigt våga möta Kjells blick i matsalen. Att låtsas läsa i soffan om söndagarna men egentligen snegla på tv:n där veckans resultat lästes upp, var nästan lika spännande som att se honom betala en serietidning i kiosken. Och så småningom tog hjärtat ett lika stort skutt när Chelsea vann en match som när hon hörde hans namn.

Och så ledsnade hon till slut på att med blicken leta efter honom på skolgården. Den där första förälskelsen är ofta omtumlande, motivet för kärleken ofta ovetande och perioden känslorna svallar som mest ofta kort. Förälskelsen var liksom som alla andra första förälskelser och rann snart obemärkt ut i sanden. Men minnet av honom skulle dröja sig kvar, och minnet av hans tioåriga ansikte var lika tydligt nu som när hon sökte det i mängden av barn på skolgården. Lika tydligt var det när det nu dök upp i hennes huvud, när hennes man låg i soffan och tittade fundersamt på henne efter att ha ställt sin fråga.

Och hon tänkte, att som hon bemödat sig att hålla detta hemligt i alla dessa år, kunde hon gott hålla det hemligt några år till. ”Jag vet inte. Det var ju så tråkigt att se Tipsextra utan att hålla på ett lag” sa hon och tänkte, att det var ju inte ren och skär lögn i alla fall.

novell 4: till felix

Redan nästa år skulle hans första högstadieår ta sin början och han skulle ta de allra första trevande stegen in i nya vänskapskretser. Han skulle behöva kliva upp vid halvåtta-tiden för att åka buss till skolan om mornarna, för det var alldeles för långt för att gå och väl där skulle han vara den flickorna pratade med varandra om. De skulle fascineras över hur ljusblå hans ögon var i kontrast med den gyllenbruna hudtonen och det ljusa håret. Fnissande skulle de sitta och peka mot hans håll när han passerade deras bord i matsalen och han skulle vara lika oberörd som vanligt, för tjejer hade inte kommit till att intressera honom särskilt mycket än. Det fanns så mycket annat runtomkring honom som kändes viktigare och mer betydelsefullt. Fotboll tillexempel, det skulle prägla hans högstadieår. Flickorna skulle få vänta till ett senare skede av hans liv.

Så småningom skulle han tillslut ändå komma hem med den allra första tjejen, låta oss resterande familjemedlemmar hälsa på henne och jag skulle le mot honom då han nervöst skruvade på sig av den alldeles nya situationen han befann sig i. Han skulle springa runt och städa innan hon kom på besök, visa sidor av sig själv vi aldrig tidigare sett och stänga in sig i sin egna lilla värld, där ingen annan riktigt kunde ta sig in. Han skulle bli kär för första gången och efter bara några veckor av konstant frånvaro börja prata om hur gärna han ville att hon skulle få sova över, för nu var de ju faktiskt tillsammans på riktigt.

Jag skulle få se honom växa upp, gå från en liten pojke till en ung man. Jag skulle, tillsammans med våra föräldrar sitta och oroa mig den kvällen han skulle dricka alkohol för allra första gången och jag skulle sedan möta honom när han i försök av att vara diskret, vinglade in i hallen. Sedan skulle våra blickar mötas, vi skulle flina mot varandra sådär som bara syskon gör, och jag skulle känna mig lättad över att han kommit hem oskadd.

Han skulle sedan sitta ned med gymnasietidningar och broschyrer som täckte köksbordet och se allvarlig ut, medan han läste bland vilka olika linjer och inriktningar som fanns. Jag skulle stå lutad mot dörrkarmen när jag frågade om han hittat något program som verkade intressera honom ännu han skulle titta upp mot mig och likgiltigt svara "Jag vet inte. Byggnadsprogrammet kanske". Men jag visste att han i slutändan skulle välja någonting mer teoretiskt, för praktiskt lagd hade han aldrig varit och dessutom var han begåvad med ett läshuvud större än vad han själv var medveten om.

Sedan skulle jag få se honom springa ut genom skolportarna, det skulle vara juni och han skulle vara klädd i en fin kostym. Runt omkring skulle förväntansfulla familjemedlemmar stå och vänta och jag skulle vara världens stoltaste storasyster med händerna fulla av blommor. Vi skulle fira honom i vår trädgård på baksidan och jag skulle kanske hålla ett litet tal för honom. Han skulle vara nitton år och ha hela livet framför sina fötter, ha hela livet i sin famn.

Jag satte mig tillrätta i den lilla fåtöljen som stod placerad vid hans säng då han plötsligt slog han upp ögonen, och jag såg på min älskade lillebror som låg i den alldeles för stora sjukhusskjortan, med kalt huvud och sina små armar utsträckta längst sidorna. Sakta öppnade han munnen;

”Kom” viskade han och strök med handen på det lilla utrymmet bredvid honom. Någonting i mig brast när jag hörde hans lilla röst kämpa fram ordet och medan jag gråtandes kramade om hans lilla kropp tänkte på hur jag lovat mig själv att det här inte skulle bli en historia om hur en sjukdom kan vägra en tolvårig pojke livet, utan en historia om hur förtvivlat mycket en storasyster kan älska en lillebror.

En lillebror som aldrig skulle få börja högstadiet, aldrig få sin första kyss, och inte heller komma in på den där universitetsutbildningen han så gärna ville. En lillebror som hette Felix och skulle dö, en lillebror som snart skulle förlora kampen mot cancern.

novell 2: ett fotoalbum 365 dagar senare

Skenet av en liten sänglampa lyste upp det mörkblå fotoalbumet som vilade i mitt knä. Det var första gången på ett år nu som jag bläddrade bland bildsidorna vi hjälpts åt att konstruera, men trots tiden som passerat visste jag fortfarande ordningen på bilderna skrämmande väl.

Den första bilden; din arm om mina axlar, kortet taget med en engångskamera vid ditt köksbord, dukat med ljusrosa små servetter och kaffekoppar. Jag mindes att det var din mamma som gett mig den lilla svartgula kameran i tidig födelsedagspresent och insisterat på att den första bilden skulle vara på dig och mig tillsammans. Vi hade bara träffats i några veckor vid det tillfället, det var april och jag blev kär i dig.

Sedan; den första festen vi gick på tillsammans. På vägen hem hade du slitit kameran ur min hand, tryckt min kropp nära din och fotograferat oss i gryningsljuset. Ditt stora leende täckte nästan hela fotot och jag såg liten ut vid din sida. Sedan hade vi gått sådär klyschigt hand i hand på de nygrusade vårteckensvägarna och samma natt, precis innan jag fann ro till att somna, höll du i mig lite hårdare och sa med allvarlig och mjuk röst samtidigt: ”Du vet om att jag älskar dig, va?”. Och hur jag inte kunde förmå mig själv att svara då glädjen som sköljde över mig var större än någonting annat jag tidigare upplevt.

Nästa foto; du sittande på en brygga vid ditt lantställe, med glittrande hav och en nästan magisk solnedgång i bakgrunden. Ditt hår som hade blivit mycket längre den sommaren, dina kinder som var solbrända och du som återigen log stort mot kameran. Jag kom ihåg hur du hade sett ut när du frågat mig om inte jag, tillsammans med din familj ville åka ut ett par veckor på landet och hur jag kastade ur mig ett ja innan du ens hunnit fråga klart. Där spenderade vi två veckor av våra sjuttonåriga liv, sa upp all kontakt med storstaden och byggde oss en liten fristad på just den bryggan och med undantag av kluckande vågor, ljudet av ingenting. Jag mindes att jag flera gånger under de fjorton dagarna som passerade tänkte att det är nog här livet börjar, med dig.

Jag rätade på mig i sängen, kände hur alla minnen trängde sig på med högre hastighet än väntat. Nästa bild föreställde mig själv liggandes i sängen, bland vita påslakan och med slutna ögon. Jag kunde fortfarande höra din röst när jag förskräckt vaknade av blixten den morgonen. ”Förlåt, hjärtat. Du är bara vacker när du sover” hade du sagt och jag hade inte kunnat låta bli att le mot dig, jag hade inte kunnat låta bli att ta dig i mina armar bara för att för en sekund glömma bort natten som varit. Vi hade bara några dagar tidigare kommit hem från vår lilla oas på landet och det var första gången efter hemkomsten som vi somnade tätt intill varandra, men det var också första gången jag märkte att jag inte var den enda du brukade somna tätt intill.

Det var någonstans redan där det började, alla saker som jag förbisåg det året. Alla saker som jag någonstans lyckades lägga undan längst bak, som jag förlät och som jag på något sätt lyckades förtränga. Alla saker som dök upp i din lägenhet som inte var mina, alla örhängen och flaskor med hudkrämer, alla papperslappar med telefonnummer och alla gånger jag vaknade upp mitt i natten, bara för att märka att du inte längre låg där. Att du smugit ut någon gång efter jag somnat. Jag blundade med vidöppna ögon, led i tysthet och insåg att jag inte längre var någonting att kämpa för – jag stod ju kvar ändå.

De allra sista sidorna i fotoalbumet gapade tomma. Du hade förklarat att dessa skulle vi fylla ut med tiden, vi skulle ta nya bilder, som vi traditionsenligt tillsammans skulle klistra in. Vi tog oss aldrig till det steget. För någonstans mellan att du placerade det nyinköpta albumet i mina händer den där eftermiddagen och dagen då jag insåg att vi aldrig skulle orka ta oss vidare en dag till, att jag inte skulle orka ta mig vidare en dag till – så fick de sista sidorna förbi tomma. Lediga. Nakna.

Och när jag la ner fotoalbumet, flög tanken förbi att det nog aldrig någonsin gick över. Att en del av mig fortfarande stod och stampade på samma fläck, att alla mina sinnen fortfarande svävade iväg till veckorna vi spenderade på bryggan, i min säng, vid din mammas köksbord och på grusade vårteckens-vägar. Och samtidigt som jag försiktigt sköt in boken som innehöll vartenda litet andetag, under madrassen, vände sig världens vackraste människa mot mig i sängen, kysste mig lätt på munnen och en del av mig ville dunka huvudet i väggen, för att han inte är du.

novell 1: ett liv med anna

Han kämpade sig – med möda, bör tilläggas – uppför den långa trappen. Kanske hade den förr inte varit så lång, och kanske hade trappstegen inte alltid varit så smala, men nu tvingades han hålla i ledstången med båda händerna och nästan gå i sidled för att ta sig uppför den. Åldern hade tagit ut sin rätt. Trots att han fortfarande kände sig lika ung som när han sist var här, skvallrade hans allt långsammare och fumligare rörelser om något annat, likväl som hans spegelbild. Han hade alltid trott att det skulle vara osanning; att näsan växte hela livet, men hans – som kanske varit krokig, men inte stor – vittnade om ett långt liv.

Unga och oerfarna, näst intill entusiastiska inför det äventyr som väntade dem, hade de unga männen skickats ut för att bevaka de svenska gränserna. Året var 1939 och månaden oktober. Krig utspelade sig i hela Europa och i grannlandet Finland varslades det om krig mot stora Sovjetunionen. Pojkarna hade sänts till Torneälvens svenska strandkant för att vara beredda, om också Sverige skulle hamna i krig. De hade inkvarterats hos de redan fattiga bönderna som i sin tur varit tvungna att ge plats åt sitt fosterlands soldater. Som packade sardiner på burk hade de åtta soldaterna, tillika pojkspolingarna bott, trots att familjen i huset hade lämnat dem en boyta som uppmätte hälften av huset storlek. Familjen var åtta personer de också, sönerna i familjen var fyra och döttrarna två. Den ena hade ett skratt som skar igenom vad som kom i hennes väg, stora tänder och ett glatt sinne. Trots att hon inte var vacker, visade många soldaterna henne intresse och hon dem tillbaks, genom att smita ifrån sina arbetsuppgifter på gården för en pratstund. Hennes lillasyster Anna var av en annan kaliber; hennes ansiktsdrag var hårda, och hon var till personen tyst och blyg och arbetade mer än gärna, till den grad att hennes händer blev såriga och prydda av valkar. Han hade inte pratat högt om det, att han tyckte att hon var vacker, för ingen av de andra verkade höja på ögonbrynen då de såg henne. Efter en vecka på gården verkade de inte ens bekymra sig om att titta på henne. Men han såg henne.

Bomberna föll över Finland, bara en kilometer bort. När piloterna till bombplanen såg ljus, släppte de bomber. Därför var det noga, att täcka för fönster och släcka inomhus i den mån det gick, då någon i hushållet hörde eller såg flygplanen. Piloterna kunde ju inte i mörkret alltid se, älven som var den skiljelinje mellan fiendens land och Sverige. Och när storasystern grät häftigt under explosionernas dån kunde han i skenet av de få stearinljusen som tilläts, se Anna stirra framför sig, och det med ett betydligt starkare sinne. Han tyckte att hon var stark, och han tyckte att hon var vacker.

Han hade aldrig förr intresserat sig för flickor; de var pladdriga och dåliga på att arbeta och inget kunde de uträtta, som en man inte kunde göra bättre. Ändå hade han, liksom merparten av kamraterna han skickats dit med, en trolovad där hemma som väntade på honom. Edla var ett par år yngre än honom, hennes far var hans familjs husläkare, och hon var så vacker att ingen hade kunnat tro sina öron, när de hörde att de hade förlovat sig. Hon var precis som han på den tiden ansåg alla kvinnor vara; men så var hon vacker och klipsk också, och mer ansåg han sig inte kunna begära av en kvinna.

Det var därför väldigt olyckligt, att han inte kunde släppa Anna med blicken, att hans ögonlocks insidor var prydda med hennes ansikte och att han skrev hennes namn med fingret mot sitt knä när han satt, och med tån mot lakanen när han låg.

Så kom tillslut dagen då han vågade prata med henne. Hon hade släppt krattan när hans röst skar genom tystnaden och när hon öppnade munnen harklade hon sig. Samtalet hade då varit trevande, men det dröjde inte länge innan hon, som kallats tystlåten, avvek från sina arbetsuppgifter för att hinna prata en stund. Och trots att hennes mun hade börjat gå i ett, tyckte han inte att detta kunde kallas pladder. Han tyckte hon var klok och kvicktänkt och rolig, och han kunde inte förneka hur han kände, och därför försökte han förtränga det tidigare livet och dess framtidsplaner; i huvudstaden med läkardottern Edla.

Vinterkriget tog slut, men trots det stannade soldaterna kvar på gården. Det fanns inte än några inackorderingar för dem att bosätta sig i, och kriget som pågick i stora världen gjorde att de tvingades stanna kvar en tid på gården. Med unga manshjärnor och med den tidsuppfattningen som medföljde, tyckte de hade de varit där för evigt och de förlikade sig med tanken av att där skulle de stanna. Flera av soldaterna som var uppskickade till gränsen, hade fått bondflickor havandes, och de som trodde att de inte skulle återvända hem igen, gifte sig med flickorna. Andra väntade på att åka hem med nervösa blickar mot flickornas växande magar.

När det så småningom blev dags att ge sig av hemåt, lämnade många hemsjuka de förpliktelser och familjer de hade skaffat sig, medan andra stannade kvar. Anna var förvisso inte havande, men så snart hon blev det drog han en lättnadens suck, för då hade han en anledning att stanna. Det var knappast ädelt att smita ifrån det liv som varit planerat åt honom, och än mindre ädelt då han gjorde det av vilja och inte förpliktelser, men kärleken var inte ädel. Kärleken var inte ädel förutom mot vem den var tillägnad, och så vitt han visste, hade han aldrig förr varit så besinningslöst subjektiv som han var emot henne. Han insåg att kär, hade han aldrig varit, för visst älskade han hennes främsta egenskaper, men än mer älskade han hennes fel och brister.

Anna födde honom så småningom tre flickor och en pojke och hur älskade han inte, att de hade hans krokiga näsa och hennes mörkbruna tjocka hår. Hur älskade han inte, att se deras barn ärva deras yttre och inre egenskaper, i olika blandningar av honom själv och den han älskade allra mest.

På sitt blyga vis hade hon undrat, hur han kunde lämna den stora huvudstaden och sin vackra trolovade för henne, och på sitt rättfärdiga vis hade hon grämt honom det. Men aldrig hade han ångrat sig så lite som när hon klandrade honom. Många gånger hade hon sagt åt honom, att han var tvungen att be den arma flickan om ursäkt, om inte för egen räkning, så för hennes. Han i sin tur hade bävat för det, och pratat bort det.

De hade levt ett långt och lyckligt liv tillsammans, sida vid sida på gården. Därför hade hennes död tagit hårt på honom. Trots att hon var gammal och döden inte precis glömt att varsla om sin ankomst, hade han knappt ätit på månader efter hennes bortgång. Men när han en dag lade märke till fåglarnas kvitter och vädret utanför fönstret, insåg han att det var dags nu.

Därför stod han nu här, utanför den gamla lägenheten som en gång varit Edlas fars, och undrade om hon bodde kvar här. Det var näst intill ett under, att huset stod kvar. Med en långsam rörelse knackade han på dörren.

Och i det nervösaste av ögonblick, öppnades dörren med ett knarr och där stod hon. Liten, krokig och inte ett dugg vacker, sträckte hon till hans förvåning upp armarna emot honom och gav honom en lång omfamning, där inget behövde bli sagt. En omfamning där hon var glad att han levde, men också för det liv som han hade möjliggjort för henne i och med sin uteblivna hemkomst. Hennes barn, som hon aldrig hade önskat var hans, och hennes giftermål med någon hon faktiskt upptäckt kärleken med.

Och trots att Edlas del i det hela var liten, skulle han aldrig kunna tacka nog för den gåva han hade fått av ett liv utan henne; ett liv med Anna.

Inledning: "ska vi göra en bok om kärlek?"

”Ska vi göra en bok om kärlek?” sa någon av oss medan vi satt med benen vilande mot bordet och väntade på bussen i en av ormgroparna på Odens tredje plan. ”...Eller en turistguide över Norrbotten?” undrade den andre. ”Kanske åka till Ryssland och hälsa på ett barnhem? Eller göra en faktabok om Sophie?”. Vi hade förslag av alla dess ambitionsnivåer, och de var så många att det där allra första, om att göra en kärleksbok, liksom glömdes bort bland dem. Men det dröjde bara några veckor tills någon i lunchbordet åter förde projektarbetet på tal. Jag tittade ner på min smaklösa vegetariska burgare som plötsligt blev superintressant att betrakta, i ett försök att undvika Sannas blick. Vi hade inte bestämt vad vi skulle göra och jag vågade inte möta det smått förtvivlade ansiktet som skulle fråga mig vad i hela friden vi egentligen skulle göra för projektarbete.

”Vi kanske kan göra en bok om kärlek ändå” sa Sanna istället. Plötsligt kändes liksom inte idén så dum, och min burgare blev återigen ointressant. ”Ja, kanske” sa jag. Och så började vi planera. Planera en bok vi själva skulle vilja läsa – en bok som inte bara skulle låta oss skriva, utan också ge oss möjligheten att göra en djupdykning i vad andra kände, tyckte och tänkte. Och det kanske mer än vad vi förstod när vi bestämde oss för det. Varje besök och varje samtal har vi gjort med varsitt stort leende på läpparna, leenden som inte riktigt försvinner när man går därifrån utan liksom dröjer sig kvar hela dagen. Och just det hoppas vi ha fångat i vår bok.

När ni läser den här boken hoppas vi kunna spegla det intryck vi burit med oss från de besök vi gjort och de samtal vi haft. Hur roligt och hjärtevärmande det har varit. Hur upprymda vi blivit över de fantastiska svaren vi fått. Hur vi mött varandras blickar och Sanna viskat ”SKRIV”(med precis så stora bokstäver) när vi under en intervju fick höra att kärleken känns om en studsboll i hjärtat. Och kanske speglar just den meningen vår bok – och vårt arbete – allra bäst. För trots att kärlek kommer i olika former för olika människor, är det något som de allra flesta av oss får uppleva. Och trots att vi är enskilda individer, på olika ställen i livet, är på något underligt vis känslan kärleken ger kroppen likadan.

Det känns nästan som en studsboll i hjärtat.

mitt och matildas projektarbete

Har fått några önskemål om att på något sätt visa upp innehållet i min och Matildas kärleksbok "Som en studsboll i hjärtat" och har därför valt att ägna en hel kategori till just detta projektarbete. Eftersom att boken innehåller både noveller, frågor/svar, egna illustrerade små bilder och texter så kommer det förstås bli omöjligt att få fram samma personliga känsla, som det faktiskt är att bläddra i en riktig bok. Kommer iallafall att publicera allt textinnehåll från vår bok och lägga den under min splitternya kategori som jag passande nog döpt till just "Projektarbete". Våra noveller handlar alla om kärlek, men är skrivna ur olika perspektiv och synvinklar.
 
Detta gör iallafall att ni som är nyfikna på vad vi egentligen åstadkommit i kärleksboken kan få läsa det, medan ni som redan läst/spyr galla/skiter fan i kärlek osv kan scrolla vidare då inlägg i den kategorin dyker upp. Bra, va? Då kör vi!