novell 11: från och med nu

Det kändes inte som att det någonsin skulle komma en dag då någon skulle förstå att bänkarna som stod utplacerade i staden faktiskt behövde målas om. Ingen skulle heller hitta ett tillfälle för att sätta ut busstider i busskurerna längst vägarna, trots att det fanns anslagtavlor som spikats upp i just det syftet.

Löven hade just idag bestämt sig för att falla till marken, men i övrigt såg stod träden kvar i samma position som igår. Och i förrgår. Och förra veckan. Och för två veckor sen. Säkert för tre veckor sedan också, antog jag. Men då hade jag inte reflekterat över det.

När jag hörde skratt störde det mig; de verkade klinga så mycket högre än tidigare. De gav mig en känsla jag inte kunde bli kvitt, de hånade och påminde mig om min egen ensamhet. De förlöjligade sorgen som hade flyttat in i mitt hjärta. På varje perrong jag stod verkade varenda människa jag såg vara förälskad, varenda människa verkade kasta sig ur tågvagnarna för att sedan begravas i en annan förälskad människas armar. Och när vänner såg varandra verkade varenda en av dem skrika till av glädje. De gick armkrok längst gatorna, handlade nya höstgarderober tillsammans och drack rykande varma koppar kaffe på vartenda fik som fanns att fylla ut, med lyckliga individer.

Den spirande glädjen hos alla jag mötte var extra påtaglig just idag. I sjukhuskafeterian satt ett gammalt par tätt intill varandra, liten och späd var den lilla damen och mannen lade generöst sin jacka över hennes axlar, för att sedan stryka henne lätt på armen. En liten kärleksgest, för dem. En käftsmäll, för mig.

Den tid som hade gått var bara två veckor, men det kändes som månader. Som år. Som att tiden stod stilla. Och lika stilla befarade jag att tiden skulle stå ett tag framöver. Jag huvudräknade snabbt för mig själv; om sju månader skulle våren ta sin början. Då skulle värmen återkomma och allting skulle kännas lättare i bröstet. Någon gång måste det ju kännas lättare. Jag måste klara den här hösten och jag måste klara den här vintern, tänkte jag. Tar jag mig igenom dessa sju månader så får våren bli min räddning. Bara tiden började gå lite fortare.

Samtidigt som jag verkade lägga märke till varenda lycklig människa i hela staden, såg den gråare ut än någonsin. En cementmassa verkade inte bara ha dränkt mig, utan också den, bara för att sedan krackelera. Ömsom såg jag de lyckliga människorna, ömsom påmindes jag om stadens dysterhet. Och jag visste inte vilket synsätt jag föredrog.

Vid mina fötter hade höstens sista småfåglar samlats, de såg på mig med sina små ögon, la huvudena på sned, i hopp om att jag skulle kasta ner brödsmulor åt dem. Jag bara skakade på huvudet åt dem. Här fanns ingenting att hämta. Jag hade ingenting mer att ge och ingenting mer att ta. Till min irritation gav det sig inte av, så jag stampade ner kängan hårt mot asfalten och förskräckt flög de sin väg.

Det var nästan tomt runt omkring mig den där onsdagsmorgonen. Det hade egentligen kunnat vara vilken onsdag som helst. Det hade kunnat vara julafton eller dagen då botemedlet mot världens alla sjukdomar plötsligt hittades, men det var två veckor ifrån dagen då min älskade tittade upp från morgontidningen vid köksbordet, såg mig rakt i ögonen och sa:

Jag vill att vi skiljer oss, du och jag.”

Hejsan! undrar bara, är det du som skrivit dessa texter du lägger upp? :)

Svar: Hej anonymis! Det är jag och min kompis matilda som har skrivit novellerna som en del av vårt projektarbete som blev en sorts kärleksbok. Om du klickar på "Projektarbete"-kategorin kan du läsa mer och där har jag även förklarat lite mer om hur boken är uppbyggd! :-)
Sanna Gustafsson

2013-07-05 // 00:57:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar: