novell 9: utdrag från en dagbok

3 mars 2012: Det är den här dagen vi både träffas och pratar med varandra för allra första gången. På en fest där jag sitter i en killkompis knä. Det visar sig att du känner min storebror. Jag springer mest omkring den kvällen, varvar mitt humör mellan arg och glad, åker hem tidigt och tänker inte mer på dig den kvällen.

10 mars 2012: Vi hamnar återigen på samma fest. Det är en vecka senare. Du sitter bredvid mig i soffan. Jag har lockat håret och du säger att jag passar bra i det. Det skulle bli början på att vi regelbundet skulle stöta ihop med varandra och att jag redan nästa gång vi gjorde det skulle bli alldeles varm inombords. Men det vet jag inte då, för jag har fortfarande inte sett dig ordentligt, inte än. Innan jag går hem frågar du efter mitt nummer, och jag ger dig det. Jag väntar uppe en timme extra, ifall du skulle skriva. Du låter bli att höra av dig.

26 mars 2012: Det är snöstorm och jag springer längst stadens gator. Jag ska möta upp en vän och är redan tio minuter sen och det är ungefär den femte gången jag håller på att ramla i snöslasket som lagt sig som ett täcke längst gågatan, som jag halvt kolliderar med dig. Du har en mörkblå jacka på dig och det är när jag möter ditt ansikte, den gången, mitt bland all äcklig snö och snoret rinnande från min näsa som det slår mig att du nog är den snyggaste människan i världen. Vi hälsar som hastigast på varandra innan vi fortsätter åt varsitt håll. Det är inte så mycket mer än så. Två minuter senare sitter jag och dricker te, med en märklig känsla i kroppen. Det är ungefär här jag kan på riktigt säga att det var någonting som hände, här kan jag enkelt sätta ut en milstolpe för hur mina känslor tar fart.

31 mars 2012: Ett textmeddelande står som oläst adresserat med ditt namn på min mobildisplay. Det tar flera minuter innan jag får mina fingrar i kontroll till att öppna det. ”Ses vi ikväll?” Står det. Trettiofem minuter senare sitter vi återigen på samma fest, på en madrass utlagd på ett vardagsrumsgolv. Din axel snuddar vid min flera gånger och vi har sådana där samtal som egentligen inte existerar mellan två människor som inte träffat varandra mer än fyra gånger. När vi bestämmer oss för att gå hem, kysser du mig i hallen, innan jag knyter på mig skorna och vandrar hemåt med ett skenande hjärta och en miljon känslor som svallar i bröstet.

8 april 2012: Vi håller kontakten hela den veckan, och veckan efter den och veckan därefter. Hela marsmånad skickas sms fram och tillbaka mellan våra telefoner, du berättar saker och jag spenderar varje kväll åt att le löjligt för mig själv. Några gånger träffas vi, två, tre gånger, vi fikar, sitter på ditt rum där du spelar musik jag aldrig tidigare hört och jag tänker på hur mycket jag trivs med att sitta där med dig. Att sitta i ditt rum och inte göra något särskilt.

30 april 2012: Det är valborgsmässoafton. Jag sitter i ett alldeles för litet kök med mina allra närmaste vänner och det är en ljummen måndagskväll. Någon har öppnat upp fönstret och säkert fem stycken står böjda ut genom det, med varsin cigarett i handen. Alla är glada, det skålas och det sjungs. ”Jag saknar dig” smsar jag några timmar senare. Du svarar inte.

31 maj 2012: Maj passerar. Människor börjar inhandla pastellfärgade kläder och jag kommer på mig själv med att sakna någonting jag inte kan identifiera. Ibland smsar vi, det blir inte något speciellt som skrivs och oftast slutar du svara mitt i en konversation. Jag hänger mer på fik med klassen än på skolan om dagarna, för betygen är redan satta. Mina klasskompisar planerar avslutningsfester, pratar om sommarvikariat och om resor som mest troligt blir av i augusti. Jag är inte riktigt där. Inte riktigt närvarande.

8 juni 2012: Det duggregnar och skolans studenter springer ut genom skolans portar, medan jag står och huttrar under ett paraply. Jag och mina vänner tittar på och längtar tills det är vår tur. Jag ser dig och jag märker hur lycklig jag blir bara av att se dig på håll, men du söker efter någon annan. Och hon kommer ut ur vimlet av vita klänningar och svarta kostymer och slänger sig i din famn och kysser dig, och hon är mycket vackrare än jag. Det suger till i magen. På kvällen struntar jag i att gå på den där avslutningsfesten mina klasskompisar planerat i veckor. De förebrår mig, men orkar jag inte förklara varför.

20 juni 2012: Idag orkar jag mig upp ur soffan, jag orkar duscha och jag  orkar borsta igenom mitt hår. Jag orkar gå ned till dammen för att titta på änderna och slänga några brödbitar åt dem. Jag tycker att solen värmer skönt och att doften av nyklippt gräs luktar gott. Och idag bestämmer jag mig för att idag - idag ska jag gå vidare.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar: