novell 4: till felix

Redan nästa år skulle hans första högstadieår ta sin början och han skulle ta de allra första trevande stegen in i nya vänskapskretser. Han skulle behöva kliva upp vid halvåtta-tiden för att åka buss till skolan om mornarna, för det var alldeles för långt för att gå och väl där skulle han vara den flickorna pratade med varandra om. De skulle fascineras över hur ljusblå hans ögon var i kontrast med den gyllenbruna hudtonen och det ljusa håret. Fnissande skulle de sitta och peka mot hans håll när han passerade deras bord i matsalen och han skulle vara lika oberörd som vanligt, för tjejer hade inte kommit till att intressera honom särskilt mycket än. Det fanns så mycket annat runtomkring honom som kändes viktigare och mer betydelsefullt. Fotboll tillexempel, det skulle prägla hans högstadieår. Flickorna skulle få vänta till ett senare skede av hans liv.

Så småningom skulle han tillslut ändå komma hem med den allra första tjejen, låta oss resterande familjemedlemmar hälsa på henne och jag skulle le mot honom då han nervöst skruvade på sig av den alldeles nya situationen han befann sig i. Han skulle springa runt och städa innan hon kom på besök, visa sidor av sig själv vi aldrig tidigare sett och stänga in sig i sin egna lilla värld, där ingen annan riktigt kunde ta sig in. Han skulle bli kär för första gången och efter bara några veckor av konstant frånvaro börja prata om hur gärna han ville att hon skulle få sova över, för nu var de ju faktiskt tillsammans på riktigt.

Jag skulle få se honom växa upp, gå från en liten pojke till en ung man. Jag skulle, tillsammans med våra föräldrar sitta och oroa mig den kvällen han skulle dricka alkohol för allra första gången och jag skulle sedan möta honom när han i försök av att vara diskret, vinglade in i hallen. Sedan skulle våra blickar mötas, vi skulle flina mot varandra sådär som bara syskon gör, och jag skulle känna mig lättad över att han kommit hem oskadd.

Han skulle sedan sitta ned med gymnasietidningar och broschyrer som täckte köksbordet och se allvarlig ut, medan han läste bland vilka olika linjer och inriktningar som fanns. Jag skulle stå lutad mot dörrkarmen när jag frågade om han hittat något program som verkade intressera honom ännu han skulle titta upp mot mig och likgiltigt svara "Jag vet inte. Byggnadsprogrammet kanske". Men jag visste att han i slutändan skulle välja någonting mer teoretiskt, för praktiskt lagd hade han aldrig varit och dessutom var han begåvad med ett läshuvud större än vad han själv var medveten om.

Sedan skulle jag få se honom springa ut genom skolportarna, det skulle vara juni och han skulle vara klädd i en fin kostym. Runt omkring skulle förväntansfulla familjemedlemmar stå och vänta och jag skulle vara världens stoltaste storasyster med händerna fulla av blommor. Vi skulle fira honom i vår trädgård på baksidan och jag skulle kanske hålla ett litet tal för honom. Han skulle vara nitton år och ha hela livet framför sina fötter, ha hela livet i sin famn.

Jag satte mig tillrätta i den lilla fåtöljen som stod placerad vid hans säng då han plötsligt slog han upp ögonen, och jag såg på min älskade lillebror som låg i den alldeles för stora sjukhusskjortan, med kalt huvud och sina små armar utsträckta längst sidorna. Sakta öppnade han munnen;

”Kom” viskade han och strök med handen på det lilla utrymmet bredvid honom. Någonting i mig brast när jag hörde hans lilla röst kämpa fram ordet och medan jag gråtandes kramade om hans lilla kropp tänkte på hur jag lovat mig själv att det här inte skulle bli en historia om hur en sjukdom kan vägra en tolvårig pojke livet, utan en historia om hur förtvivlat mycket en storasyster kan älska en lillebror.

En lillebror som aldrig skulle få börja högstadiet, aldrig få sin första kyss, och inte heller komma in på den där universitetsutbildningen han så gärna ville. En lillebror som hette Felix och skulle dö, en lillebror som snart skulle förlora kampen mot cancern.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar: