novell 7: de rosa-orangea sommarmorgnarna

Kanske är det något magiskt över de där rosa-orangea sommarmorgnarna ändå, tänkte Arvid när han drog upp rullgardinen till det enda fönstret som fanns i den lilla skokartongslägenheten. Han stod kvar ett tag, för att sedan komma på sig själv med att titta hur morgonljuset reflekterades på hennes rygg, som låg blottad bland täcken och lakan. Sedan kom han på sig själv och drog ner gardinen igen, för han ville inte låta ljuset väcka henne än. Han ville bara att hon skulle ligga kvar ett tag till.

Han mådde nästan oförtjänt bra idag. Igår – eller snarare för bara några timmar sedan – hade han varit ute och druckit några öl med sina vänner, så därför hade han knappast förväntat sig att göra annat än att ligga med huvudet i toalettstolen idag. Men han hade gårdagen i färskt minne; hon höll hans hand hårt när hon balanserade på trottoarer och räcken som var låga men alldeles nog höga för att hon skulle slå sig om hon ramlade och han hade tittat upp på henne och tänkt att nu skulle man frysa tiden; att i den norrbottniskt ljusa natten gå hem hand i hand med en sådan som henne. Han hade varit tvungen att dra av henne från trottoaren för att få hennes uppmärksamhet, bara för att dra hennes kropp intill sig, bara för att känna hennes doft.

Och det var inte bara hans berusade sinne som talade igår, när han så gärna velat frysa tiden med hans hand i hennes; idag stod Arvid och kastade hastiga blickar på henne, när hon rörde sig i sömnen. Hon kunde väl inte vakna än, hoppades han medan han stekte bacon så det osade i hela köket. Det fanns ingen köksfläkt och det förbannade han då han såg hur hon började vrida på sig på. Hennes hår hade kudden ställt åt alla håll, och ur ryggen sköt hennes skulderblad ut. Han ville så gärna gå fram till sängen och känna håret mot sina fingrar och kanske stryka henne i dalen mellan skulderbladen. Men då skulle hon vakna, så istället fick han drömma på lite håll, medan äggen och baconen krävde hans uppmärksamhet.

När de hade kommit in genom dörren hade hon slängt sina armar om hans axlar. Han hade då lyft henne i omfamningen för att sedan lite sluddrande säga; ”Du är så fin, Estrid” och hon hade skrattat och pussat honom på munnen. Han i sin tur, hade inte tyckt att hans komplimang blivit tagen på allvar, men i efterhand förstod han det mer än väl; när hans berusning hade förslappat hans underkäke hade hans kommentar naturligtvis inte låtit som mer än ett fylledravel. Men så mycket som han tyckte det då, tyckte han det nu.

Så var äggen och baconet klart; han lade upp det hela på en tallrik för att rosta ett par brödskivor och hälla upp kaffet i koppar. Och när han närmade sig henne var han tvungen att stanna för att betrakta henne en sekund till; ögonfransarna var fuktiga och därmed svarta, munnen öppen till det mest oskyldiga lilla O han någonsin sett och den högra kinden var hårt tryckt mot kudden. Han strök försiktigt bort en hårslinga från hennes panna och hon slog förvånat upp två blå ögon.

”God morgon, älskling” sa Arvid och ställde ner brickan på nattduksbordet medan Estrid sömndrucket satte sig upp i sängen, leende och morgonförvirrad, och med den korta pojkfrisyren fortfarande spretande åt alla håll. Och när hon därefter gäspade och log på samma gång undrade Arvid hur man vissa dagar kunde vara så obotligt kär och precis som nyförälskad, i en person man varit tillsammans med de senaste sjutton åren.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar: