Jag sitter ensam i min lägenhet. Det är bara jag hemma och tanken var egentligen att hinna med att läsa, för på måndag har jag tenta. Istället sitter jag och tittar på bilderna jag har i min telefon. Vi har spenderat natten på stugan och jag grips plötsligt av en sådan otrolig tacksamhet. Det är som en gigantisk våg som sköljer över mig och jag blir nästan förlamad där jag sitter. På en av bilderna sitter min storebror med en gitarr i famnen, han har en rutig skjorta på sig, huvudet är nedböjt och ansiktet ser snällt ut. Jag vet inte hur många gånger vi skrikit på honom att han ska sluta spela, att han får fan gå in på sitt rum, att det låter så jävla dåligt. Jag vet inte hur många gånger vi skrikit, men nu många år senare dansar fingrarna över strängarna, han spelar utan att anstränga sig och jag sjunger med och vi skrattar högt när jag försöker mig på att rappa. Han är bara hemma över helgen och det går ett il av glädje i magen när jag tänker på hur glad jag är att se honom.

Sedan nästa, han som knappt vågade se en i ögonen för bara några år sedan, han som flydde middagskonversationerna. Nu står han vid en majbrasa och är längre än oss alla, med en flickvän som har armarna runt hans midja. Han skrattar, berättar, tar plats och trivs, samma person men så märkbart förändrad på alla sätt och vis.

Vi eldar och jag står en liten bit ifrån, som en tyst betraktare. Jag säger det inte högt, men jag tänker på det; hur glad jag är över att vi på det där ofrivilliga sättet trillade in i varandras liv. Hur fint det är att vi inte bara råkar känna till varandra för att vi alla är i samma ålder, utan att vi kan varandras egenskaper och karaktärsdrag för att vi spenderat så många år tillsammans. Så många faser och perioder. 

Vi har inga förpliktelser. Vi har ingen skyldighet att tycka om varandra. Vi delar inte det minsta kött eller blod, inte en enda förälder. Vi är tagna ur två stycken separata sammanhang som ingen av oss kunde rå för och det finns så många sätt som vi inte hör ihop på. Ändå känner jag en sådan enorm kärlek till er. För att ni är så snälla och roliga. Så gränslöst gulliga och smarta och för att vi varit en längre tid med varandra, än utan. För att vi inte är släkt minsta lilla promille, men för att vi har så många minnen som vi delar. Och för att vi kramas när vi träffas, somnar bredvid varandra i soffor, retas, gråter ibland, men skrattar ihjäl oss ofta.


Jag är så glad att ni finns. 

 

Så rörd att tårarna rinner, vi är så glada att våra liv korsades... ni underbara bonusflickor❤

2015-05-03 // 21:16:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar: