glädje tjugohundrasexton;

Jag vet inte. Det är så larvigt på något sätt. Men det här är en typ av grej jag uppskattar att läsa när själv scrollar runt bland olika bloggar. År 2016 bestämde jag mig för att skriva när saker som gjorde mig glad på något sätt & här är ett litet utdrag från det (som sagt, håll i er, kan bli cheezy och stick-i-ögonen-fjant):

”Att Anna (Pappas fru) sms:ar och vill ses en solig måndag i februari & vi köper utsvängda jeans och fikar räkmackor samtidigt som jag tänker på hur mycket jag tycker om henne”

”Att jag har ett jobb som är stimulerande och roligt och där jag blir kallad underbar nästan varje dag" 

”Att livet hittills bara blir bättre och bättre för varje år som går” 

”Att han och jag umgåtts en hel helg. Varvat dom djupa samtalen med dom lättsamma. Skrattat tills tårarna runnit” 

"Att han i födelsedagspresent överraskar mig med en resa till Prag"

"Att min lillasyster och jag värmer upp någon gammal köttfärssås, skippar träningen, dricker kaffe och snusar i smyg"

"Att han när jag kommer hem från kvällspasset på jobbet tagit fram en massa räkor och tänt ljus"

”Att min kille har en storasyster som kommer över med en flaska bubbel en tisdagskväll när jag varit ensam i exakt tre veckor & pratar i mitt kök tills klockan blir mycket”

”Att han befinner sig på andra sidan jorden och ändå ser till så att jag får kort, blommor och choklad på alla hjärtans dag”
 
”Att min farmor gapskrattar när jag frågar hur mycket hon tycker om mig på en skala 1-10 & svarar 12”
 
”Att min lillasyster ringer mig på söndagen, frågar mig hur helgen varit, skvallrar, skrattar"

"Att det är regnstorm utan för, men vi sitter i min soffa med nybryggt kaffe och är glada och skrattiga trots att vi ska skriva c-uppsats hela dagen"

"Att jag har 180 vackra jävla högskolepoäng i mitt registerutdrag"
 
 

22;

Jag är övertygad om att det här med skrivandet är något man måste vårda ömt
Att det enda riktiga sättet att bli duktig är genom övning, övning och övning
Ändå är alla dessa månader och år som går enbart tomma blad
För i sorgen hittar jag vartenda ord, i lyckan tappar jag dem alla 

Det är nästan så att det krävs något trassligt, ett infekterat garnnystan för att dela med mig
Det krävs smutsvatten
Inte sorglösa dagar, ett liv som är lättsamt och i komplett ordning
 
I det bekymmersfria stagnerar orden
blir mediokra 

Det finns en sådan stor ynnest i att njuta i det som är och samtidigt längta till allt roligt som ska komma
Jag är så smärtsamt sammansluten med denna tacksamhet att den nästan skrämmer mig med sin existens 
blir nästintill outhärdlig 
Vi pratar ofta om det, att allt ibland nästan är för bra, sådär bra att väntan på att något dåligt ska hända ofta tar över
En paralyserande skräck 
 
Hur som helst 
 
Det är en ganska pretentiös sak att skriva
men;
 
Idag fyller jag 22. Ingenting är visset.
Allt är underbart. 
 
 


 
 
 

lyckan i att ha en syster;

Vi kommer att hålla tal på varandras bröllop och en av oss kommer hålla tal på den andres begravning. Det är så skrämmande och dramatiskt att se det i text, men det är sant. Vi brukar prata om vilka delar hos den andre vi ska lyfta fram när vi ställer oss upp i den blombeklädda lokalen på bröllopsfesten, vilka pinsamma minnen som ska betonas, vilka episoder som ska träda fram i ljuset.

Vi planerar, ser allt glasklart framför oss, skrattar. Snuddar plötsligt vid det allra mörkaste och torkar tårarna med billiga servetter på en sushirestaurang i en annan stad. Människor stirrar och istället pratar vi om vilken nyans vi ska måla läpparna med i höst. Det är sådana vi är. Skiftande, interna.


Hon är orädd, modig, ambitiös, smart och stark, hon är min allra käraste vän, min stadigaste punkt och den absolut roligaste personen jag känner
Det finns så mycket att hylla henne för

Vi kommer ha varandra i så många år 

och

det vilar så mycket lycka i att ha en syster. 

skrynkliga lappar från förr;

2013-03-04 21.53

Han frågar vem jag har som bakgrundsbild på datorn
för han vet inte vem Lars Winnerbäck är, inte ännu
& jag berättar att en enda låt av honom kan förändra hela min dag

Sedan hans fingrar
Hur dom känns mot min hud när dom skriver bokstäver som bildar meningen;
"Du gör mig gladast i världen"

Och det är vackert att sitta i min säng bland blommiga sängkläder 
hålla hand
kärleksförklara varandra

Min hjärna säger nej
Men mitt hjärta
Åh, men mitt hjärta

Och på bussen någonstans mittemellan våra hem slår det mig för allra första gången, vi ska äta tacos med dina föräldrar, vårsolen tränger in genom gardinen & lämnar en strimma på din kind;


Jag är så kär i dig.

Jag sitter ensam i min lägenhet. Det är bara jag hemma och tanken var egentligen att hinna med att läsa, för på måndag har jag tenta. Istället sitter jag och tittar på bilderna jag har i min telefon. Vi har spenderat natten på stugan och jag grips plötsligt av en sådan otrolig tacksamhet. Det är som en gigantisk våg som sköljer över mig och jag blir nästan förlamad där jag sitter. På en av bilderna sitter min storebror med en gitarr i famnen, han har en rutig skjorta på sig, huvudet är nedböjt och ansiktet ser snällt ut. Jag vet inte hur många gånger vi skrikit på honom att han ska sluta spela, att han får fan gå in på sitt rum, att det låter så jävla dåligt. Jag vet inte hur många gånger vi skrikit, men nu många år senare dansar fingrarna över strängarna, han spelar utan att anstränga sig och jag sjunger med och vi skrattar högt när jag försöker mig på att rappa. Han är bara hemma över helgen och det går ett il av glädje i magen när jag tänker på hur glad jag är att se honom.

Sedan nästa, han som knappt vågade se en i ögonen för bara några år sedan, han som flydde middagskonversationerna. Nu står han vid en majbrasa och är längre än oss alla, med en flickvän som har armarna runt hans midja. Han skrattar, berättar, tar plats och trivs, samma person men så märkbart förändrad på alla sätt och vis.

Vi eldar och jag står en liten bit ifrån, som en tyst betraktare. Jag säger det inte högt, men jag tänker på det; hur glad jag är över att vi på det där ofrivilliga sättet trillade in i varandras liv. Hur fint det är att vi inte bara råkar känna till varandra för att vi alla är i samma ålder, utan att vi kan varandras egenskaper och karaktärsdrag för att vi spenderat så många år tillsammans. Så många faser och perioder. 

Vi har inga förpliktelser. Vi har ingen skyldighet att tycka om varandra. Vi delar inte det minsta kött eller blod, inte en enda förälder. Vi är tagna ur två stycken separata sammanhang som ingen av oss kunde rå för och det finns så många sätt som vi inte hör ihop på. Ändå känner jag en sådan enorm kärlek till er. För att ni är så snälla och roliga. Så gränslöst gulliga och smarta och för att vi varit en längre tid med varandra, än utan. För att vi inte är släkt minsta lilla promille, men för att vi har så många minnen som vi delar. Och för att vi kramas när vi träffas, somnar bredvid varandra i soffor, retas, gråter ibland, men skrattar ihjäl oss ofta.


Jag är så glad att ni finns. 

 

och mitt hjärta rymmer så ofantligt mycket kärlek till henne;

Vi sitter mittemot varandra i hennes lilla kök, på bordet står rykande hett kaffe och bredvid ett fat med tre sorters kakor på. Vi pratar om livskriser, chockfaser och trauman och hon berättar;

”När din farfar dog sådär plötsligt och utan förvarning den där natten i januari så tänkte jag alltid att allting skulle kännas lättare bara sommaren fick komma. Bara jag fick slippa mörkret och kylan så skulle sorgen upphöra, eller i alla fall upplösas till viss grad”

Och hon tar en klunk ur den lilla kaffekoppen med blå blommor på

”Men så satt jag där en julikväll och det var så vackert och varmt att det kan du inte tro, också plötsligt var det som att all sorg jag gått omkring och burit på bara sköljde över mig och det slog fullkomligt slint i huvudet på mig när jag kastade mig i bilen och körde hem till din pappa. Jag kollade nog inte ens varken till höger eller vänster i korsningarna, jag bara kastade mig in i huset och skrek. Jag minns att jag skrek att jag inte skulle klara det här, att jag inte skulle överleva”

”Det kändes hela tiden som att jag var pyttesmå steg ifrån att bli galen”

"Det var nog tur att du föddes samma år"

Också gråter vi litegrann, för att vi är lika blödiga båda två, sedan skrattar vi till, pratar om Jerry Williams, framtidsplaner och om hur klänningarna såg ut på 50-talet.

Och när vi en timme senare har kramats i hallen och jag går hem i snöyran tänker jag på att jag föralltid vill spara och ta med mig alla dessa stunder.  Att jag i framtiden alltid och när som helst vill kunna plocka fram minnena om hur vi så enkelt kunde sitta där i hennes kök och växla mellan lätt och svårt. Lycka och förtvivlan.  

Min lilla farmor.  

mmm;

Och man hittar en bortglömd gammal mapp med ord som känns så förlegade att man inte kan låta bli att le, för det som kändes så mycket då kommer fortsätta förändras och förvrängas med tiden. Bli någonting helt annat. 

tjugohundratrettonnollettnolltvå; älskling

och jag skulle kunna skriva något fängslande om hur dina ögon fick hela världen att stanna & att jag på något sätt gått omkring och väntat på att få träffa dig hela livet. Men det räcker med att skriva att dina fingertoppar mot min handflata gav mig mer värme än de oräkneliga kyssarna från alla andra
 
 

ja

och jag undrar hur det skulle kännas och om det skulle kännas, att inte känna alls.

"Ibland kan jag tänka på hur tom jag skulle känna mig om du och jag någonsin skulle göra slut. Hur svårt det skulle vara att hitta någon att ha det såhär bra med..."
 
Så sa du till mig.

vi

 

också plötsligt så har vi bott mer än en månad i det som kommit att bli våra alldeles egna femtionio kvadratmeter

och egentligen finns det inte så mycket att säga
för det är så självklart alltihop;

du och jag som lagar mat i köket
du och jag som målar ute på balkongen
storhandlar tillsammans, tvättar, pussas hejdå
du och jag som somnar om nätterna nära-nära trots att det är alldeles för varmt, peppar varandra på morgonen då väckaren ringer 06.05
och du och jag som går kvällspromenader, hänger in kläder i garderoberna, ställer i ordning, kramas i hallen och skrattar

du och jag

o detta är svinklyschigt
men jag är så glad;

för det är så enkelt att vara kär i dig.

för ett år sedan skrev jag ett sommarprat;

(För exakt ett år sedan fick vi en skoluppgift som gick ut på att skriva ett sommarprat. Det skulle vara personligt och inkludera egenutvalda låtar. Såhär valde jag att skriva mitt) 

En händelserik helg hade passerat, jag hade fått spendera lördagskvällen med mina grannar som var några år äldre än mig och att umgås med dem var det allra roligaste jag visste. I ett ljusrosa nattlinne klev jag tidigt upp den morgonen och hörde röster från köket, när jag stack in huvudet såg jag hur mina föräldrar och deras bästa vänner sitta med varsitt allvarligt ansikte.

”Kom” bad min pappa och jag gick fram för att sätta mig i hans knä.

Tystnaden gick nästan att ta på där vi satt, fem stycken individer, fyra stycken som redan visste och en liten flicka som fortfarande inte visste. Inte än. Jag var nio år, det var söndag och för många andra var den där dagen som vilken annan som helst, men för mig var det morgonen då min pappa kramade om mig hårt och nästan viskade orden:

”Vi ska skilja oss, mamma och jag.”

Mitt fullständiga namn är Sanna Linnea Gustafsson och jag ska prata om hur det var när mina föräldrar skilde sig, det som i dagsläget är min största livskris. Att se sin familj raseras, för att sedan se den byggas upp i en helt ny konstruktion, att trasas sönder, att sakta läka och allting däremellan. Jag har valt att inleda med att spela en låt som jag blev totalfrälst när jag hörde första gången, jag brukade sitta på taket som gick att klättra ut på genom fönstret i mitt rum och spela den här igen och igen. Jag var 10 år och hittade det som idag fortfarande är min absoluta favoritlåt.

Lars Winnerbäck – Kom änglar

Det blev så att pappa var den som fick behålla huset, medan mamma flyttade till en närliggande lägenhet. Till och med när jag anstränger mig, så har jag svårt för att minnas hur det såg ut i den lägenheten. Jag kommer ihåg att jag och min lillasyster delade på ett rum och att vi bodde i ett lägenhetshus med endast pensionärer, men därefter tar det liksom stopp. Jag vet inte om det beror på att jag faktiskt rent allmänt är fruktansvärt dålig på att minnas planlösningar och inredningsdetaljer, eller om det faktiskt beror på att jag omedvetet förträngt just dessa år. Jag minns också att jag oftatyckte så synd om mina föräldrar de veckor vi flickor inte var där, mitt medlidande handlade ofta om att de skulle behöva sova helt ensamma, utan någon annan människa i närheten och hur sorgligt det faktiskt skulle vara för dem. Deras ensamhet gnagde sig ända in till hjärtat på mig.

Vi höll ihop och vi föll isär, vi var som fåglar som på bara några sekunder så enkelt kunde störta till marken. Vi gjorde det vi kunde och det var inte alltid enkelt, nä, faktum är att det var skitjobbigt och brutaltufft. Vidrigt många gånger. Låten jag ska spela nu är den som spelades säkert en miljon gånger vid varje tillfälle som mamma och vi flickor åkte bil. Många gånger satt vi med varsitt nedböjt huvud och lät sången fylla ut tystnaden, andra gånger och det är väl särskilt dessa jag minns, så skrek vi tills halsarna värkte, på sommaren med nedvevade fönster och för en sekund kändes det som att precis just då kunde livet inte bli bättre.

Robbie Williams – Rock Dj

Jag var känslig, jag var försiktig och jag var blyg. Skör. Enkel. Svår. Omtänksam. Inåtvänd. Lillgammal. Oändligt liten. Jag var en känslostorm och en fruktansvärt ledsen nioåring. Många av dessa egenskaper hänger med mig fortfarande, det är mycket som fortfarande tillhör mina karaktärsdrag, men jag är inte ledsen längre. Den kroniska sorgen har domnat och med tiden släppt helt. Det tog inte mer än ett år innan båda mina föräldrar hittade nya partners, och sakta planterades nya plantor i den jord som stått vissen och död i så många månader, plötsligt började allting växa och gro igen. Jag fick låtsassyskon. Fyra stycken för att vara exakt. Jag fick storebröder som jag så länge önskat att jag hade haft. Bröder som alltid kommer ihåg att ringa mig när jag fyller år trots att de inte längre bor hemma, bröder som kramar om mig när jag är ledsen och som skickar sms till mig halv tre på natten och frågar om jag kommit hem ordentligt, för att de inte kan somna annars. Jag fick två extra småsyskon, som jag sett växa upp från barn till ungdomar och som jag själv växt upp tillsammans med. Idag är jag och alla mina syskon i åldrarna sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo och tjugoett år. Som en trappa, en trappa gemenskap. Och jag blir smått tårögd när jag tänker på tyngden av all kärlek jag bär omkring till dessa individer, smått tårögd när jag tänker på storheten i oss.

Bright Eyes – Lua

Det finns dagar då jag inte kan låta bli att fundera över hur allting sett ut om mina föräldrar inte valde att skilja sig. Om vi fortfarande hade bott kvar i mitt barndomshem på Silvervägen eller om jag av någon annan anledning skulle ha råkat stöta på något av mina syskon, utan att det i det fallet just skulle vara ett av mina syskon. Ibland kan jag grubbla att jag nästan blir galen, på någonting som jag aldrig någonsin kommer att få ett svar på.

Neutral Milk Hotel – In the aeroplane over the sea

Jag vill tacka mina föräldrar, först och främst för att ni skapade Elina åt mig. Hon som inte bara råkar vara jordens bästa lillasyster, en av mina bästa vänner och den roligaste personen jag känner, utan också min livboj och stadiga punkt, när allting annat gungarHon är egentligen den enda människan som jag kan säga har följt med längst hela min livsstig. Mitt stadiga stöd i stormen. Jag vill också av någon märklig anledning tacka er för att ni faktiskt vågade skilja er, något som jag märkt såhär i efterhand, att ni gav oss barn en verklig bild av kärlek – att den inte alltid vara förevigt. Jag vill tacka för att ni inte höll ihop bara för vår skull, att ni gjorde det som var bäst för familjen, trots att jag inte kunde förstå det just då. Sedan vill jag tacka för att ni alltid värnat om att vara goda vänner, att ni vid varje veckoslut och byte av hem följt med in och pratat med den andre föräldern om veckan som varit och om saker som denne behöver veta, att ni fortfarande skrattar tillsammans och på något vis ändå håller fast vid de små, osynliga silvertrådarna till vår kärnfamilj, trots att det gått tio år sedan vi faktiskt var det på riktigt. Ni fixade det här så bra. VI fixade det här så bra och jag är stolt över oss.

Mitt fullständiga namn är alltså Sanna Linnea Gustafsson och ni har tagit del av mitt alldeles egna sommarprat som handlat om hur det var när mina föräldrar skilde sig.  Jag har valt att avsluta det hela med samma man som jag inledde med, för att han är en av få som verkligen når mig när det kommer till musik och för att jag inte kommer på något som skulle kunna vara bättre att avsluta med än just honom.

Lars Winnerbäck – Jag är hos dig igen 

 

 

 

du och jag

December. Nyårsafton 2012/2013.

Är och kommer nog alltid vara dagen som jag tittar tillbaks på och tänker på oss. Vi hade umgåtts så många gånger tidigare, varit i varandras närhet. Vi hade pratat så mycket, skrattat så mycket och trivts tillsammans så mycket, men jag hade inte sett dig. Inte än. Det krävdes den sista dagen på året för att jag skulle göra det.

För helt plötsligt sitter vi där, mitt emot varandra och fjantar oss som vi ska komma att göra så många gånger efter det, vi vet bara inte om det då. Där sitter vi med våra allra bästa vänner i ett alldeles för litet kök, i ett hus och det slår mig där och då mitt i vårt samtal mest innehållande töntiga ord att du måste vara den vackraste människan på jorden, att jag på något sätt gått omkring i arton år i väntan på att få träffa dig. Där sitter jag med mina viktigaste människor runtomkring mig, med musik som dunkar mellan väggarna och det enda jag har i tankarna är att herrejävlagud jag skulle kunna döda för att få kyssa dig.

Och det blir januari. Det blir februari och det blir mars och någonstans mellan allt trevande, velande, jag-vet-inte-ens-om-jag-är-redo-för-något-nytt-igen, flirtande, uppvaknanden och nätter så blir du och jag ett vi. Du får mig att bli förlamad av kärlek. Du får mig att tappa andan. Att trivas som jag aldrig någonsin gjort med en annan människa. Jag har aldrig varit såhär såld på någon, aldrig varit så kär och aldrig älskat någon som jag älskar dig.

Den sista december kommer alltid att vara slutet på året, men början till det som skulle bli oss. Du och jag. Idag befinner du dig så fysiskt långt bort ifrån mig som det går att komma.

Om 8 dagar ses vi igen.
Min Simon.

så mycket kärlek

Att vara så vansinnigt kär i någon. Att få vakna och känna hur han kryper så nära som det bara går. Att få pussar i nacken, på kinderna, pannan, halsen, munnen. Att laga mat tillsammans, bli kramad bakifrån och slå på konstiga låtar, från märkliga spellistor. Att sitta på ett café och dricka kaffe samtidigt som man pratar om allt, skratta, få reda på saker man inte visste. Att hitta helt nya sidor av honom.

Att slötitta på en film tillsammans med honom. Att äta alldeles för mycket godis. Att skriksjunga i bilen och säga att det här det är våran låt. Att busa, brottas och gapskratta med honom. Att ligga och prata om oseriösa saker, viktiga saker, jobbiga saker, tills klockan är jättemycket. Att bli skjutsad av honom på cykeln i det som för en liten stund var min stad och att pussa på honom när han borstar tänderna i det som på nytt blev min stad igen. Att göra helt vanliga saker - som är så galet ospännande och alldagliga egentligen, men som blir dom allra bästa grejerna tillsammans med den här människan.

Och det känns lite löjligt att sitta här och vräka ut allt puttinuttande jag har inom mig. Men jag är så jäkla betuttad i den här killen. Så förtjust. Så förälskad. Så kär.

2013-09-17

Här sitter jag i soffan, iklädd mitt hjärtas tröja som luktar godast i världen och med en gröttallrik i handen. Utanför fönstret är det regnigt och grått. Jag har bott i Umeå i lite mer än två veckor, veckor som känns som månader. För bara en vecka sedan bestämde sig Elin för att hoppa av sin utbildning här. Igår bestämde jag mig för att hoppa av min. Jag trivs bra här, jag trivs med min utbildning och jag trivs med att jag fått chansen att träffa så oerhört mycket bra människor.

Jag började ifrågasätta vilket syfte jag har att bo kvar här då inte Elin skulle göra det. Då det som från början var meningen att vi skulle göra tillsammans föll isär. Innan jag åkte hit kändes det som om jag flyttade för att försöka hitta något. En ny stad, nya människor, men kanske mest mig själv. Idag har jag fortfarande inte kommit underfund med vad det är jag söker. Jag trivs här, men staden har fortfarande inte lyckats ta mig med storm och den där gnagande hemlängtan som ständigt kommer på besök avtar inte i samband med att dagarna går.

Därför känns det så överdrivet fantastiskt skönt att säga; idag flyttar jag hem igen.

& förhoppningsvis påbörjar jag samma utbildning i en ny stad redan i januari.

novell 11: från och med nu

Det kändes inte som att det någonsin skulle komma en dag då någon skulle förstå att bänkarna som stod utplacerade i staden faktiskt behövde målas om. Ingen skulle heller hitta ett tillfälle för att sätta ut busstider i busskurerna längst vägarna, trots att det fanns anslagtavlor som spikats upp i just det syftet.

Löven hade just idag bestämt sig för att falla till marken, men i övrigt såg stod träden kvar i samma position som igår. Och i förrgår. Och förra veckan. Och för två veckor sen. Säkert för tre veckor sedan också, antog jag. Men då hade jag inte reflekterat över det.

När jag hörde skratt störde det mig; de verkade klinga så mycket högre än tidigare. De gav mig en känsla jag inte kunde bli kvitt, de hånade och påminde mig om min egen ensamhet. De förlöjligade sorgen som hade flyttat in i mitt hjärta. På varje perrong jag stod verkade varenda människa jag såg vara förälskad, varenda människa verkade kasta sig ur tågvagnarna för att sedan begravas i en annan förälskad människas armar. Och när vänner såg varandra verkade varenda en av dem skrika till av glädje. De gick armkrok längst gatorna, handlade nya höstgarderober tillsammans och drack rykande varma koppar kaffe på vartenda fik som fanns att fylla ut, med lyckliga individer.

Den spirande glädjen hos alla jag mötte var extra påtaglig just idag. I sjukhuskafeterian satt ett gammalt par tätt intill varandra, liten och späd var den lilla damen och mannen lade generöst sin jacka över hennes axlar, för att sedan stryka henne lätt på armen. En liten kärleksgest, för dem. En käftsmäll, för mig.

Den tid som hade gått var bara två veckor, men det kändes som månader. Som år. Som att tiden stod stilla. Och lika stilla befarade jag att tiden skulle stå ett tag framöver. Jag huvudräknade snabbt för mig själv; om sju månader skulle våren ta sin början. Då skulle värmen återkomma och allting skulle kännas lättare i bröstet. Någon gång måste det ju kännas lättare. Jag måste klara den här hösten och jag måste klara den här vintern, tänkte jag. Tar jag mig igenom dessa sju månader så får våren bli min räddning. Bara tiden började gå lite fortare.

Samtidigt som jag verkade lägga märke till varenda lycklig människa i hela staden, såg den gråare ut än någonsin. En cementmassa verkade inte bara ha dränkt mig, utan också den, bara för att sedan krackelera. Ömsom såg jag de lyckliga människorna, ömsom påmindes jag om stadens dysterhet. Och jag visste inte vilket synsätt jag föredrog.

Vid mina fötter hade höstens sista småfåglar samlats, de såg på mig med sina små ögon, la huvudena på sned, i hopp om att jag skulle kasta ner brödsmulor åt dem. Jag bara skakade på huvudet åt dem. Här fanns ingenting att hämta. Jag hade ingenting mer att ge och ingenting mer att ta. Till min irritation gav det sig inte av, så jag stampade ner kängan hårt mot asfalten och förskräckt flög de sin väg.

Det var nästan tomt runt omkring mig den där onsdagsmorgonen. Det hade egentligen kunnat vara vilken onsdag som helst. Det hade kunnat vara julafton eller dagen då botemedlet mot världens alla sjukdomar plötsligt hittades, men det var två veckor ifrån dagen då min älskade tittade upp från morgontidningen vid köksbordet, såg mig rakt i ögonen och sa:

Jag vill att vi skiljer oss, du och jag.”

novell 9: utdrag från en dagbok

3 mars 2012: Det är den här dagen vi både träffas och pratar med varandra för allra första gången. På en fest där jag sitter i en killkompis knä. Det visar sig att du känner min storebror. Jag springer mest omkring den kvällen, varvar mitt humör mellan arg och glad, åker hem tidigt och tänker inte mer på dig den kvällen.

10 mars 2012: Vi hamnar återigen på samma fest. Det är en vecka senare. Du sitter bredvid mig i soffan. Jag har lockat håret och du säger att jag passar bra i det. Det skulle bli början på att vi regelbundet skulle stöta ihop med varandra och att jag redan nästa gång vi gjorde det skulle bli alldeles varm inombords. Men det vet jag inte då, för jag har fortfarande inte sett dig ordentligt, inte än. Innan jag går hem frågar du efter mitt nummer, och jag ger dig det. Jag väntar uppe en timme extra, ifall du skulle skriva. Du låter bli att höra av dig.

26 mars 2012: Det är snöstorm och jag springer längst stadens gator. Jag ska möta upp en vän och är redan tio minuter sen och det är ungefär den femte gången jag håller på att ramla i snöslasket som lagt sig som ett täcke längst gågatan, som jag halvt kolliderar med dig. Du har en mörkblå jacka på dig och det är när jag möter ditt ansikte, den gången, mitt bland all äcklig snö och snoret rinnande från min näsa som det slår mig att du nog är den snyggaste människan i världen. Vi hälsar som hastigast på varandra innan vi fortsätter åt varsitt håll. Det är inte så mycket mer än så. Två minuter senare sitter jag och dricker te, med en märklig känsla i kroppen. Det är ungefär här jag kan på riktigt säga att det var någonting som hände, här kan jag enkelt sätta ut en milstolpe för hur mina känslor tar fart.

31 mars 2012: Ett textmeddelande står som oläst adresserat med ditt namn på min mobildisplay. Det tar flera minuter innan jag får mina fingrar i kontroll till att öppna det. ”Ses vi ikväll?” Står det. Trettiofem minuter senare sitter vi återigen på samma fest, på en madrass utlagd på ett vardagsrumsgolv. Din axel snuddar vid min flera gånger och vi har sådana där samtal som egentligen inte existerar mellan två människor som inte träffat varandra mer än fyra gånger. När vi bestämmer oss för att gå hem, kysser du mig i hallen, innan jag knyter på mig skorna och vandrar hemåt med ett skenande hjärta och en miljon känslor som svallar i bröstet.

8 april 2012: Vi håller kontakten hela den veckan, och veckan efter den och veckan därefter. Hela marsmånad skickas sms fram och tillbaka mellan våra telefoner, du berättar saker och jag spenderar varje kväll åt att le löjligt för mig själv. Några gånger träffas vi, två, tre gånger, vi fikar, sitter på ditt rum där du spelar musik jag aldrig tidigare hört och jag tänker på hur mycket jag trivs med att sitta där med dig. Att sitta i ditt rum och inte göra något särskilt.

30 april 2012: Det är valborgsmässoafton. Jag sitter i ett alldeles för litet kök med mina allra närmaste vänner och det är en ljummen måndagskväll. Någon har öppnat upp fönstret och säkert fem stycken står böjda ut genom det, med varsin cigarett i handen. Alla är glada, det skålas och det sjungs. ”Jag saknar dig” smsar jag några timmar senare. Du svarar inte.

31 maj 2012: Maj passerar. Människor börjar inhandla pastellfärgade kläder och jag kommer på mig själv med att sakna någonting jag inte kan identifiera. Ibland smsar vi, det blir inte något speciellt som skrivs och oftast slutar du svara mitt i en konversation. Jag hänger mer på fik med klassen än på skolan om dagarna, för betygen är redan satta. Mina klasskompisar planerar avslutningsfester, pratar om sommarvikariat och om resor som mest troligt blir av i augusti. Jag är inte riktigt där. Inte riktigt närvarande.

8 juni 2012: Det duggregnar och skolans studenter springer ut genom skolans portar, medan jag står och huttrar under ett paraply. Jag och mina vänner tittar på och längtar tills det är vår tur. Jag ser dig och jag märker hur lycklig jag blir bara av att se dig på håll, men du söker efter någon annan. Och hon kommer ut ur vimlet av vita klänningar och svarta kostymer och slänger sig i din famn och kysser dig, och hon är mycket vackrare än jag. Det suger till i magen. På kvällen struntar jag i att gå på den där avslutningsfesten mina klasskompisar planerat i veckor. De förebrår mig, men orkar jag inte förklara varför.

20 juni 2012: Idag orkar jag mig upp ur soffan, jag orkar duscha och jag  orkar borsta igenom mitt hår. Jag orkar gå ned till dammen för att titta på änderna och slänga några brödbitar åt dem. Jag tycker att solen värmer skönt och att doften av nyklippt gräs luktar gott. Och idag bestämmer jag mig för att idag - idag ska jag gå vidare.

för vi har tagit studenten

Vaknar innan solen har gått upp möter upp klassen i badhusparken sitter på en filt i gräset och dricker cava skålar skrattar skriker proppar munnen full med jordgubbar vandrar över bron till skolan med en låda fylld med högtalare lyssnar på tal i samlingssalen estetarna uppträder en tjej sjunger håkan hellström rysningar över hela kroppen tomma korridorer vi springer sjunger halsen värker klackar mot stengolv blåser ballonger tills luften tar slut tjugo minuter kvar tills utspring skriker skriker skrattar pirrar bubblar 12.04 fem fyra tre två ett noll glädjerus oändligt många kramar tårar i ögonen springer upp för trappor springer längst asfalterade vägar upp på flak hoppar upp och ner dansar skriker sjunger total upprymdhet tänker att nu i denna sekund svettas jag ihjäl helt jävla ärligt hånglar på tom skolgård sjunger hela vägen hem i bilen får världens finaste presenter somnar i soffan vaknar en kvart senare dricker cider kramas sitter i kvällssolen spelar gamla låtar hoppar studsmatta hamnar på statterassen långbord skriksjunger vem vill gå i trean nu alla allaaaaa grattis till studenten jataaaack detsamma hämtas på en parkering panikgråter i baksätet och somnar


FÖR VI HAR TAGIT STUDEEEENTEEEEN, FYFAN VAD VI ÄR BRA och i fredags slutade alltså min gymnasiehistoria

idag tänker jag mest; hände allt detta? har jag verkligen varit med om det här?

alanya part 1

Att flyga i 4 timmar, att möta värmen halv fyra på morgonen och att i nästa ögonblick stå med händerna fulla med spritflaskor i taxfreen, att skratta så mycket att det känns som att man ska sluta andas någon gång mellan att vi sett solen gå ner och tills att den håller på att gå upp igen. Att sova 1 timme för att sedan gå på upptäcksfärd i morgonsolen, att dela rum med mina bästa vänner, att leta juicer som passar bäst att blanda sprit med, att äta femton glassar per dag, att sola tills det blir middagsdags, att ha på sig klänning och dansa tills ryggen och benen skriker, att stå på ett bord och skriksjunga, att fuldansa, äta äckliga nutellamackor och att somna i solen, för att sedan vakna av att hotellets happy hour har startat. Att dansa turkisk dans runt poolen med halva hotellets gäster, att hitta mysiga små restauranger med terassutsikter mot hamnen och ett upplyst alanya och att dricka goda drinkar. Att vakna upp och dö den stora bakisdöden, att göra alldeles egna gudomliga shots, att prata med främlingar, att skratta med främlingar, att sjunga med främlingar. Att sitta på ett plan hem igen, med en blandning av lyckorus och sentimentalitet, för nu har vi varit med om det här och om mindre än en vecka finns ingenting av detta kvar. Inte på samma sätt. För vi ska ta studenten, fyfan vad vi är bra och PANG där har ni min studentresa i korta drag. Fler bilder kommer inom kort. Kram på er!

novell 4: till felix

Redan nästa år skulle hans första högstadieår ta sin början och han skulle ta de allra första trevande stegen in i nya vänskapskretser. Han skulle behöva kliva upp vid halvåtta-tiden för att åka buss till skolan om mornarna, för det var alldeles för långt för att gå och väl där skulle han vara den flickorna pratade med varandra om. De skulle fascineras över hur ljusblå hans ögon var i kontrast med den gyllenbruna hudtonen och det ljusa håret. Fnissande skulle de sitta och peka mot hans håll när han passerade deras bord i matsalen och han skulle vara lika oberörd som vanligt, för tjejer hade inte kommit till att intressera honom särskilt mycket än. Det fanns så mycket annat runtomkring honom som kändes viktigare och mer betydelsefullt. Fotboll tillexempel, det skulle prägla hans högstadieår. Flickorna skulle få vänta till ett senare skede av hans liv.

Så småningom skulle han tillslut ändå komma hem med den allra första tjejen, låta oss resterande familjemedlemmar hälsa på henne och jag skulle le mot honom då han nervöst skruvade på sig av den alldeles nya situationen han befann sig i. Han skulle springa runt och städa innan hon kom på besök, visa sidor av sig själv vi aldrig tidigare sett och stänga in sig i sin egna lilla värld, där ingen annan riktigt kunde ta sig in. Han skulle bli kär för första gången och efter bara några veckor av konstant frånvaro börja prata om hur gärna han ville att hon skulle få sova över, för nu var de ju faktiskt tillsammans på riktigt.

Jag skulle få se honom växa upp, gå från en liten pojke till en ung man. Jag skulle, tillsammans med våra föräldrar sitta och oroa mig den kvällen han skulle dricka alkohol för allra första gången och jag skulle sedan möta honom när han i försök av att vara diskret, vinglade in i hallen. Sedan skulle våra blickar mötas, vi skulle flina mot varandra sådär som bara syskon gör, och jag skulle känna mig lättad över att han kommit hem oskadd.

Han skulle sedan sitta ned med gymnasietidningar och broschyrer som täckte köksbordet och se allvarlig ut, medan han läste bland vilka olika linjer och inriktningar som fanns. Jag skulle stå lutad mot dörrkarmen när jag frågade om han hittat något program som verkade intressera honom ännu han skulle titta upp mot mig och likgiltigt svara "Jag vet inte. Byggnadsprogrammet kanske". Men jag visste att han i slutändan skulle välja någonting mer teoretiskt, för praktiskt lagd hade han aldrig varit och dessutom var han begåvad med ett läshuvud större än vad han själv var medveten om.

Sedan skulle jag få se honom springa ut genom skolportarna, det skulle vara juni och han skulle vara klädd i en fin kostym. Runt omkring skulle förväntansfulla familjemedlemmar stå och vänta och jag skulle vara världens stoltaste storasyster med händerna fulla av blommor. Vi skulle fira honom i vår trädgård på baksidan och jag skulle kanske hålla ett litet tal för honom. Han skulle vara nitton år och ha hela livet framför sina fötter, ha hela livet i sin famn.

Jag satte mig tillrätta i den lilla fåtöljen som stod placerad vid hans säng då han plötsligt slog han upp ögonen, och jag såg på min älskade lillebror som låg i den alldeles för stora sjukhusskjortan, med kalt huvud och sina små armar utsträckta längst sidorna. Sakta öppnade han munnen;

”Kom” viskade han och strök med handen på det lilla utrymmet bredvid honom. Någonting i mig brast när jag hörde hans lilla röst kämpa fram ordet och medan jag gråtandes kramade om hans lilla kropp tänkte på hur jag lovat mig själv att det här inte skulle bli en historia om hur en sjukdom kan vägra en tolvårig pojke livet, utan en historia om hur förtvivlat mycket en storasyster kan älska en lillebror.

En lillebror som aldrig skulle få börja högstadiet, aldrig få sin första kyss, och inte heller komma in på den där universitetsutbildningen han så gärna ville. En lillebror som hette Felix och skulle dö, en lillebror som snart skulle förlora kampen mot cancern.

Tidigare inlägg